Civiltjänstgöring
En hemlighet som ingen riktigt talar om: civaren är helt meninglös. Nej, inte på ett sådant där ”civiltjänstgörare är losers”-sätt. Det är med glädje jag säger detta: Mindre samhälleligt nyttig blir man inte än under civareåret. Och värst vad det är befriande. Sällan är det nämligen möjligt att med gott samvete göra så lite.
Civaren går fullständigt emot allt som högergubbarna i Finland vill få oss att dyrka. Det är ett år under vilket du varken studerar eller gör karriär. Det är ett år under vilket man har all tid i världen för sig själv och sina kompisar. Det är det minst produktiva, minst framåtsträvande, minst pengaorienterade året i livet. Tiden finns bara till för sig själv. Det som utformats som ett straff för alla ohängda latmaskar som inte dyrkar Mannerheim, är egentligen bara ett år av just den typ av ekonomisk oproduktivitet som skrämmer alla BNP-fixerade tillväxtgökar. I värnpliktsivrarnas fantasi ser civiltjänstgöringen ut så här: En månad på ex-fängelset i Lappträsk lär pojkarna att hantera oljeläckor och att ge varandra konstgjord andning. Efter det får någon kommunal instans praktiskt tagit gratis arbetare, åt vilka man kan ge de allra tråkigaste arbetsuppgifterna. I bästa fall hinner pojkarna ångra sig en hel del under året, fundera på varför de inte gick till milin som alla vettiga människor. I verkligheten ser det ut så här: I Lappträsk samlas de mest ironiska människor någon någonsin träffat. När jag var där haltade en kille omkring med stav och filthatt, inte för att han var halt utan för att han tyckte det var en bra image. Det enda någon lärde sig var hur man blir bra på Creature From the Black Lagoon-flipper. Efteråt är man visserligen fast ett år men jobbar nog inte speciellt mycket.
Däremot kan man lära sig nyttigheter som att leva på cokis eller hur man döljer gårdagens spritandredräkt från lågstadiebarnen man jobbar med (genom att äta ett helt paket Fisherman's friend på vägen till jobbet). Civiltjänstgöringen är ett dåligt skämt som kan bli ett väldigt bra år, ifall man vet vad man gör. Det lönar sig att vara i en större stad, det lönar sig att göra det samtidigt med ens vänner. Tempot i livet är ofta så hårt att redan ett par dagar av att inte göra något ”vettigt” gör att man känner sig misslyckad. Det enda vi får höra från samhället är att vi måste jobba mera, studera snabbt, inte slösa tid. Ju äldre man blir desto färre blir de kompisar som inte överarbetar, ofta med stolthet. Det gäller inte bara dem som sliter för att klara sig, utan även dem som tjänar bra. Att jobba helt för mycket är coolt igen. Vi mäter vårt människovärde i hur många projekt vi är inblandade i. Ingen vågar ta paus eftersom vi är rädda för att tappa taget. Civareåret är antitesen till allt detta. Under året man är fast finns det helt lagligt inget annat man kan göra, ingenstans att fara, inga studier eller karriär att hålla på med. Man ”jobbar” halva dagen, men egentligen kan man mest sitta i parken/krogen med kompisarna, lära sig bli vuxen, smida planer för strålande framtider. Det för samhället (läs: den heliga ekonomin) fullständigt poänglösa året kan formas till något väldigt radikalt. Det är ett helt år under vilket staten förser en med fickpengar och en ursäkt att inte göra något alls förutom slösa de eviga kvällarna.
Civiltjänstgöringen gör mig glad, för det hela är så emot vad de som skapat den tänkte sig. Det är ett år då man får göra bort sig hur mycket man än vill, utan att behöva oroa sig det minsta för att vara produktiv, vara på väg någonstans, vara lyckad.
Texten publicerades ursprungligen på en nyhetsplatform riktad till tonåriga finländare