http://otsoharju.com/

VI ÄR INTE I SAMMA BÅT Nu när det gått en månad sedan medborgarinitiativet för en könsneutral...

Thu, 25 Apr 2013 13:21:54 +0300

VI ÄR INTE I SAMMA BÅT

Nu när det gått en månad sedan medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslagstiftning samlade ihop en rekordmängd underskrifter, kan vi kanske tänka på vad vi egentligen gjort. Det jag vill tala om är inte egentligen sexualpolitik utan den ryggklappande känsla av sorglös konsensus som förekom även inom vänstern den 19 mars.

Man skall inte förebrå en krypande bebis för att den inte kan gå. Man kunde ironisera över den homokonservativitet som äktenskapstanken kan vara ett uttryck för, men det vore inte direkt rättvist. Äktenskapet som institution och tanken om en ”legitim” familj är per definition förtryckande, jo. Vår populärprogressivitet skulle må bra av lite prosexuell, queer kritik av den i grunden ärkekonservativa tanken om romantisk kärlek, javisst. Men dessa slag är lite under bältet. Om vi nu än så länge är tvungna att leva med institutionaliserad tvåsamhet så ska vi ju alla få vara institutionaliserade tillsammans.

För mig är problemet den självklarhet med vilken de flesta tycktes acceptera konstellationen ja-nej. Nätet var fullt av kommentarer i stil med ”får gåshud av hur fina människor det ändå finns”. På många sätt handlade det om att initiativet skulle presenteras som någonting i möjligast minsta grad avskräckande. Antingen kan du låta bli att skriva under (var dum i huvudet) eller så skriver du under men är tyst om vidare krav (var smart).

Visst kändes det ju fint att även vänstern för en gångs skull kunde vara med i en enkel dikotomi som erbjöd endast ett rätt svar. Lite billig vi-anda. Ibland måste man ju få fira. Det är klart att jag som alla andra skrev under genast då det blev möjligt att underteckna initiativet.

Men den oproblematiserade uppställningen i ett bra och ett dåligt alternativ gör mig orolig. Man apolitiserar politiken, stryker bort de inre tvisterna – detta är problemet med det oifrågasättande sätt på vilket de som ser sig som progressiva tog emot Tahdon 2013-kampanjen. Dra inte in politik i det hela, sades det. Detta är inte stunden att tänka på att det faktiskt finns andra vägar man kan gå. Detta är inte stunden att säga att en liberal, på erkännande baserad politik aldrig kan var nog.

Allt mera oroad blev jag då jag från vänsterhåll fick höra att rätten att gifta sig för många ”rätt och slätt är en människorättsfråga”. Så är det säkert, men det är inte någon ursäkt. Att tänka sig att äktenskapslagstiftningen skulle vara en strukturellt oproblematisk, en ”ren” värde- eller ”människorätts”-fråga, är att acceptera den apolitiserande, antistrukturella, individualiserande uppdelningen av det politiska fältet i axlarna vänster-höger och värdefrågor. Det går stick i stäv med den djupare betydelsen av uttrycket ”det personliga är politiskt”.

Det är att ytterligare normalisera dagens borgerliga individtänkande och att bygga en farlig och nedtystande känsla av sanning om människans identitet och behov bortom tvisterna.

Tahdon 2013 är nämligen den perfekta nyliberala kampanjen. Absolut ingen förlorar något på att stöda den, medan den tvärtom ger trovärdighet till påståendet om att förändring inte kräver mer än några klick.

Tro det eller ej så är vi alla inte i samma båt, inte ens alla vi som ser oss som progressiva. Det liberala medborgartänkandet – där vi alla är likvärdiga subjekt inför lagen, med skenbart lika möjligheter – döljer ojämlikheterna. Att fokusera på jämlikhet inför lagen har en tendens att tysta ned de ojämlika förhållanden som råder på marknivå. Detta talade redan gamle Marx om, och kapitalismkritiska feminister och queera röster har i årtionden upprepat sin oro för att gå i rättighetsfällan.

Frågan är alltså inte om det var rätt val att skriva under kampanjen, för självklart var det det. Men förlorar inte vänstern något av sin trovärdighet genom att porträttera kampanjen i enbart positiv dager, och synbart acceptera något som en ”ren värdefråga” eller en ”ren rättighet”?

Vad man hade önskat sig skulle ha varit ett dubbelt ifrågasättande: dels av den uppenbara sexualpolitiska frågan om behovet av ”legitima” förhållanden, dels av den metapolitiska frågan om faran i skenbar konsensus.

Kolumn i Ny Tid, 19.4.2013

TRÖTTSAMMA TRE SYSTRAR Av en teater som KOM borde man kunna förvänta sig bättre. Kolme sisarta är...

Tue, 19 Mar 2013 16:21:14 +0200

TRÖTTSAMMA TRE SYSTRAR

Av en teater som KOM borde man kunna förvänta sig bättre. Kolme sisarta är alldeles för lång, förutsägbar och lyckas inte beröra, skriver Otso Harju.

”Borde jag vara berörd? Varför känner jag främst ett gapande hål av tomhet?” Man kan anta att något är på tok med en teaterföreställning då ens första reaktion på klimaxen – då de tre huvudpersonerna vandrar in i publiken i någon slags sanktionerat teatraliskt försök att bryta binären mellan publik och ensemble – är en lättnad över att det hela kanske snart är slut. Man kan ana att något är fel då man känner sig som om man just genomlidit den antagligen mest Inception-lika andra akten i den finländska teaterns närhistoria. För fast KOM-teaterns Kolme sisarta är över en timme längre än Christopher Nolans actionfilm, har de ett drag gemensamt: ingendera tycks vilja ta slut. Slutscen följer efter slutscen utan att tillföra något nytt till det redan sagda. Varenda explosion respektive replik känns som den sista – men se nej, där blev du lurad, det kommer ytterligare ett (anti)klimax. Frustrerad blir man av mindre.

Lauri Maijalas regi av Tjechovs Tre systrar är den tredje versionen av verket i KOM-teaterns ärorika historia. Texten behandlar lantadelns, och i förlängning borgerskapets, meningslösa oförmåga, tråkighet och längtan efter äventyr eller ens ett hederligt arbete. Det är en målning av människor som avskyr sin egen ställning och längtar efter den ”riktiga världen” – samtidigt som de vet att de aldrig skulle klara sig där. Det är klassisk klassatir, som uppsatt på dagens genomborgeliga KOM (där en stor del av de inblandade är födda till kända teaterfamiljer) får ett oanat ironiskt djup.

Maijala är ung, ambitiös, hungrig och innehar en gedigen vänsterhabitus. Efter den tvivelaktiga responsen som hans filmatisering av Juoppohullun päiväkirja fick, är uppsättningen är ett viktigt steg i hans karriär. Teaterns bastrupp består av några av landets mest etablerade skådespelare, bland dem Eeva Soivio som också medverkade i KOM:s alldeles lysande uppsättning av Onkel Vanja för snart sex år sedan.

Tjechov, som en gång i tiderna var en av mina personliga favoriter, är kanhända lite väl patetisk, men hans korthuggna stil erbjuder fortfarande fruktbara moraliska dilemman och en fantastisk grogrund för potentiella nytolkningar. Allt borde vara dukat för en minnesvärd uppsättning. Ändå går allt så fel.

Som ett urverk

Det första som slår en är oviljan att tro på att den som står bakom denna scenografi faktiskt är Markku Pätilä, bland vars otaliga meriter finns scenografin för Aki Kaurismäkis Mies vailla menneisyyttä, Kauas pilvet karkaavat och Juha. Tillsammans med KOM:s trogna dräktdesigner Niina Pasanen har Pätilä kokat ihop en oklar anti-estetik – genomtänkt in i sista detalj, självklart, men full av trötta klichéer. De fonder som används ”kreativt” till att skapa olika rum ser ut att vara återanvända från tidigare stycken, check. En vägg kan både stänga in och stänga ut, check. Någon har ”oväntat” på sig gymnastikbyxor av märket Adidas, check.

Nu har ju KOM länge profilerat sig just genom sin hälsosamma respektlöshet inför estetisering, att det skall vara fult hör närmast till saken. Man kan se det hela som en ställningstagande för lättillgänglighet – inget visuellt eller scentekniskt snobberi här, tack – och mycket bra så. KOM:s scenografiska rastlöshet kan i bästa fall fungera som ett brobygge mellan teatern och åskådarna, föra föreställningen bort från ”högkulturens” sunkiga träskmarker. Ändå är detta ingen ursäkt för använda lösningar.

Då figurerna på scenen efter endast några minuter tar itu med att skramla, skrika och slåss börjar de första varningsklockorna ringa. Året är ju ändå 2013, hög volym väcker inte längre intresse – tvärtom. Riktigt komiskt blir det när det hela börjar ticka på som ett urverk: något händer (någon är ledsen, full eller kär), någon blir arg, någon börjar skrika och snart slåss det och kastas saker. Skräp samlar sig på golvet. Ibland sjunger någon. Sedan blir det tyst. Scenen tar slut och en ny börjar. Följ mönstret tills du nått en speltid på tre och en halv timmar.

Som alltid så skall man ju inte ta något för givet. Det kan hända att Maijala ironiserar över bruket av skrik i teaterföreställningar, men publiken tycks nog inte uppfatta det som så.

Överlag plågas finländsk teater idag av alldeles för långa speltider. Oberoendet av vad manuset säger, är det verkligen värt att tänka igenom speltiden ett antal gånger: är detta faktiskt nödvändigt?

Runkande desperation

Skådespelararbetet är typiskt KOM, på gott och ont. Systertrion är säker men inte så mycket mer. De intressantaste prestationerna görs av bröderna Juho och Eero Milonoff, som Tuzenbach respektive Solenyj. Råsupande baron Tuzenbachs (eller är det sen också Nasse-Setä?) vansinigt asiga delirium tremens görs med äkta Frank Boothsk-galenskap, medan Solenyjs sociala vridning är snuskig, rolig och rubbande: ”Jag blir så konstig i sällskap, till exempel åt jag just Bobiks bajs”.

Dessa roller markerar en klar skillnad till de andra: där vansinnet i ”medelklassens tragikomiska kärna” hos de andra känns tvunget och påklistrat, är Juho Milonoffs bultande ådriga panna uppriktigt skrämmande. Ändå har jag på känn att jag kan uppleva liknande scener av runkande desperation (och fjärmning från någon ”riktig värld”) på min kvarterskrog i Berghäll en valfri seneftermiddag. Knappast speciellt samhällskritiskt.

KOM (som många andra teatrar) mår bra av nya ansikten, och Helmi-Leena Nummela spelar också Natalija Ivanovnas utomstående ungdom och löjligt moderliga lallande med uppfriskande glädje. Karaktärens utanförskap stärks snyggt av sminket: där alla andra är sminkade för att se möjligast gamla och trötta ut, är Natasha fräsch och chosefri.

De två akterna skiljer sig klart från varandra. Den första lever på en hel del komik, låt vara billig, medan den andra känns som ett enda långt slut. Den första akten tystnar med föreställningens klart finaste stund: ljusen släcks en efter en och systrarna upprepar sin hopplösa längtan efter drömmarnas Moskva. Det är stiligt, simpelt och verkningsfullt.

I den andra akten bryter man med den morbida karnevalen och skådespelarna blir utseendemässigt åter sig själva. Tyvärr är denna avmaskering ett trick lika gammalt som bra goudaost, och dessutom är hela den biktliknande scenen – där karaktärerna en efter en tar sitt avsked – plågsamt utdragen. Inget slut skall behöva ta tre kvart.

Av en teater av KOM:s kaliber skall man kunna förvänta sig något bättre.

Publicerad i Ny Tid den 15.3.2012

ARROGANSENS TIDEVARV ÄR ÖVER Björn Ådahls bok Annorlunda, eller hur? presenterar ett par dussin av...

Wed, 06 Mar 2013 21:35:00 +0200

ARROGANSENS TIDEVARV ÄR ÖVER

Björn Ådahls bok Annorlunda, eller hur? presenterar ett par dussin av de två miljarder röster som bygger upp Ost- och Sydostasien i dag. De anekdotiska berättelserna kan i bästa fall fungera som en jordnära introduktion till en handfull av världens kommande maktcentra.

Bland världens icke-västerländska områden åtnjuter Ost- och Sydostasien en speciell ställning i det finländska medvetandet. Kanske är det en kombination av den egenartade kolonialtiden, Vietnamkriget, Kinas ekonomiska frammarsch, de fyra tigrarna, ultrakapitalismen och alla pontentiella tigerungar – samt den strida strömmen av finska paket- och ryggsäcksturister i området.

Av världens ”exotiska” ställen är Ostasien inte för exotiskt för att skrämma oss. Men vad vet vi egentligen? Trots att vi kanske har bildat oss någon generell uppfattning om Thailand medan vi fått våra fötter masserade i Phuket, och suktat efter Indonesien medan vi sett på Eat, Pray, Love på flyget till Bali (”No, I’m not on a vacation – I’m travelling”), finns landet ofta där endast för oss, för att möjliggöra våra erfarenheter.

Och trots att vi gapar åt Shanghai medan vi dagligen läser om ackumuleringen av kapital på den kinesiska östkusten och hurrar för Aung San Suu Kyi medan vi sympatiserar med fattiga filippinare, är våra uppfattningar sällan mer än fragmentariska. Fästän östasiater t.o.m. av ingrodda rasister ibland ses som hedersvita betyder detta inte att vi skulle ha gjort oss familjära med den myriad av verkligheter som finns på marknivån.

Utlandsrapporteringen och resandet (turism och business) kan nämligen sägas ha en tendens att dela upp det som inte är väst i tre männskovärldar vars sammanhang vi ofta har svårt att greppa. Den första och äldsta är världen för de fattiga, lidande, stagnerade och sjuka. Motpolen till detta är de framgånsrika, ultrakapitalistiska, ekonomiska mirakelmänniskorna som kommer att stå för den nya världsordningen (och som visar att attan, det enda som behövs för ett bättre liv är lite liberalisering). Den tredje gruppen är de ”autentiska” invånarna vi träffar på som turister. Denna grupp måste balansera mellan sin givna roll som ”autentisk” (d.v.s. traditionell) och ”modern” (”han måste ju kunna engelska, för fan”). Trots att vår bild av den slitande risodlaren och familjen på moped i den blytunga storstadsluften fått sällskap av nya nidbilder, saknar vi förmågan att identifiera oss med de andra.

I dagens ekonomiska läge är det i slutändan vi som förlorar på att inte bry oss om världen. Asien, inte Europa eller Nordamerika, är where it’s at. Att utbilda sig angående världsdelen är idag inget som rika ”kulturella” människor gör på sin fritid, det är något grundläggande.

Finlandssvensk i Hong Kong

Det är här Björn Ådahls bok kommer in. ”Frilansjournalisten och socionomen”, som han kallar sig, är ursprungligen helsingforsare, men sedan 90-talet bosatt i Hong Kong. Under åren har Ådahl, förutom att ha rapporterat för bl.a. Yle från sin bas på Cheung Chau, en ö inom Hong Kong, gjort ett antal långresor runt östra och sydöstra Asien. Undertitelns några östasiatiska röster är snarare ett par dussin, tillräckligt många för att skapa åtminstone en ytlig känsla av att man gjort det enorma området mer eller mindre rätta. Boken består av intervjuer, diskussioner och small talk med människor från centrala Kina till södra Indonesien och från Burma till Taiwan. Materialet är samlat under ett antal år(tionden) och strävar efter att genom anekdotiska vittnesmål presentera en ungefärligt representativ bild av vissa centrala samhällsförändringar som skett i länderna sedan 1990-talet.

En stor del av boken handlar naturligtvis om Kina, Hong Kong och Taiwan, men även Filippinerna, Indonesien, Burma och Kambodja berörs. Idén är, som i Ådahls bok På jakt efter Asien från 1992, att låta människor komma till tals. Urvalet är välplanerat osammanhängande kuraterat: poängen här är inte att ha en alltför klar poäng. Genom tablåerna, som varierar från stundbetraktelser till livsberättelser, skapas sinneslandskap, inte sanningar. Om man tar det som så är boken stämningsfull, vänskaplig, respektfull och informativ på sitt jordnära sätt. De historier Ådahl har valt att presentera löper hela skalan ut, från torftiga till kufiska, från proletär till elit.

För att lyckas med en bok fylld av anekdotiska berättelser som dessa, krävs att man medvetet sätter ribban lågt. Anekdoter är lärorika, men den som tror att man kan generalisera utgående från dem begår ett misstag. Röster i en bok är självklart alltid handplockade för att framhäva någon poäng. Risken finns att man som skribent eller läsare tar någon som en sybol för en viss typ av människor. ”Kinesisk medelklass” – ofta tänker den intervjuade även själv att hon representerar och talar för någon större grupp människor (vilket kräver att man tänker sig att en sådan grupp finns). Och visst är det ju lockande, man får känna sig viktig. Det kan hända att skribenten plockar en av sina färdiga stereotypier för att fylla den med någon lämplig person. Det kan hända att läsaren tar någon röst på alltför stort allvar.

Repliker bland miljoner

Detta är problemet: vi saknar kännedom om vardagen utanför vår egen sfär, och när vi väl hör något om den händer det lätt att vi tar det som generaliserbar sanning.Annorlunda, eller hur? är såväl en del av lösningen som problemet. För vad är det – om inte vår tendens att klumpa ihop väldiga delar av världen – som gör att någon skulle skriva eller läsa en bok om ”östasiatiska” människor? I absoluta tal handlar det om över 2 miljarder individer – ungefär tre gånger så många som i det geografiska Europa (vars area är småpotatis i jämförelse med det som avverkas i boken), och rejält mer än 6 000 gånger fler än finlandssvenskarna.

Men Ådahls är som författare förstås tvungen att jobba inom de förståelseramar som finns, och vi kan inte läsa tusentals böcker samtidigt. Framtiden är mångpolär med en allt större betoning på Syd- och Ostasien. Det är dags för oss att ta huvudena ur sanden. Här kan Björn Ådahls bok fungera som ett fint smakprov och någonslags introduktion till ett par viktiga teman inom ett extremt heterogent område – dessutom på finlandssvenska.

Björn Ådahl: Annorlunda, eller hur? – Några östasiatiska röster. Apsara förlag, 2012.

Publicerat i Ny Tid den 28.2.2013

TA VARA PÅ ORDEN Att kolla om ett politiskt ord gör någon upprörd eller provocerad är ett bra sätt...

Wed, 06 Mar 2013 21:33:00 +0200

TA VARA PÅ ORDEN

Att kolla om ett politiskt ord gör någon upprörd eller provocerad är ett bra sätt att ta reda på om det är värt att bevara. Upprepa försöket såväl bland dem du tror att kunde vara välvilligt inställda och dem som du antar vara av diametralt motsatt åsikt. Se efter även med dig själv. Ju obekvämare de politiskt egna är runt ordet, desto hetare är ämnet.

Några exempel: Smarta människor som är engagerade i en kamp för jämställdhet säger att de inte vill ”stämplas” som feminister. Samhällskritiker har svårt att ta ordet ”vänster” i sin mun. ”Demokrati” är ett exempel på det motsatta. Ordet är så urvattnat att ingen längre är upprörd, trots att vi inte alls har enats om vad ordet skulle betyda. Termer vi inte alls är ense om används var dag. Ändå finns bland progressiva en begränsande illusion om att det är endast ord som vi är säkra på som vi kan och får använda. Men ord är mera som bredspektrumantibiotika – ät det här så kollar vi vad som händer.

Bland kritiska människor finns en kontraproduktiv rädsla för termer. Kanske har det att göra med universitetsutbildningen, säkerligen med den ogynsamma samhällsatmostfären. Vi vet att ismer och termer är farliga, våldsamma försök att skapa kollektiviserande, totaliserande identiteter, sanningar som inte finns. Vi har lärt oss att varenda subjekt befinner sig i konstant upplösning och att politiska sanningar så som alla andra är kontingenta. Vi har lärt oss att det är pinsamt, ja direkt förtryckande att påstå sig vara något. Och allt detta är bra, mycket bra. Vi ska ifrågasätta allt, allra främst oss själva. Men det finns ett stort i problem det hela.

För det handlar inte endast om viljan att vara kritisk. Till en stor del är det frågan om den politiska kampen om bevisbördan. Det handlar om själva tanken om oproblematisk koherens och ordet bevis. Detta i sig är en fråga om vem som har makten – och makten har den som inte behöver bevisa sig själv. Den som är i underläge ger ofta efter och försöker sig på bevisen (vilket inte lyckas eftersom alla termer är oklara och föränderliga) eller ger upp användningen av sina mest användbara begrepp. Detta leder till att den andra parten kan säga ”titta, hon kan ju inte ens förklara tvisterna inom det egna lägret”, eller ”titta, hon tror ju inte ens själv på sina termer”. Slutsatsen blir att vi skäms, förblir tysta och accepterar vårt underläge. Det är dags att återta rätten till orden.

Världen går på medan kritiska krafter tvivlar på vad de skall kalla sig. Fastän vänstervridna teoretiker ”vet” att allt är problematiskt, fungerar nämligen vardagen med dess politiska strävan som om det inte skulle vara det. Problemet är att vi tänker för långt: om jag nu använder ett ord, kommer jag då alltid att var tvungen att stå för allt det kan tänkas betyda? Världen fungerar inte så, vetskapen om det är vad som skiljer en skicklig politiker, debattör eller akademiker från en fundersam. Vad du säger just nu är en ungefärlig formulering av var du står i denna stund, ett verktyg. Det är en strategi som leder till något mål, inte en teori som skall gälla för alltid och kunna gå att försvara mot alla angrepp innifrån och från utsidan. Exempelvis är att profilera sig som feminist inte att för all tid skriva under allt som någon någonsin sagt och kommer att säga vara feminsitiskt.

Vad vi måste göra är värna om de ord som fortfarande får håren att resa sig. Då man hittat en formulering som inte irriterar någon vet man att det är dags att gå vidare. Det är här kritiska tänkare ofta felar: insikten om att alla ord är vaga, konfliktfyllda och föränderliga leder inte till svaghet, ordens stragegiska natur är en styrka. Man gör all kritisk strävan en mycket större björntjänst genom att vägra definiera sig som något än genom att definiera sig temporärt och problematiskt. Definitionen av definition måste tänkas om: vi måste återta definitionen som strategiskt val, politisk performans.

Ledare i Ny Tid den 28.2.2013

Under föreställningen Oskuld ser ett par mörkhyade guider till...

Thu, 21 Feb 2013 16:19:33 +0200

Under föreställningen Oskuld ser ett par mörkhyade guider till att den vita publiken inte tappar bort sig i det labyrintliknande teaterhuset. Foto: Cata Portin.

Kompetent teaterföreställning Varför väljer pjäser att lätta på stämningen före pjäsen är slut? Kan...

Thu, 21 Feb 2013 16:14:00 +0200

Kompetent teaterföreställning

Varför väljer pjäser att lätta på stämningen före pjäsen är slut? Kan vi inte någon gång få gå hem med ordentlig ångest?

I reklamintervjun inför föreställningen Oskuld säger regissören Erik Söderblom att det råder brist på ”kompetent teaterkritik” i Svenskfinland. Vilket omysigt utlåtande. Nå, säger jag till mig själv, som tur är jag varken en seriös teaterkritiker eller speciellt intresserad av den rätt tråkiga diskussionen om vem och vad som får eller inte får kallas ”kompetent” inom världen av konstkritik. För att förvanska orden som min mycket förmögna skolkamrat från högstadiet utryckte a propos Helsingfors busstrafik: ”Det luktar medelklass”. Men man kunde ju t.o.m. ha blivit en smula ledsen.

Lite irriterad blev jag ju uppenbarligen, eftersom jag talar om det här. En så konservativ attityd är väl inget man skulle vilja se hos Svenskfinlands potentiellt progressiva teatrar Viirus och Klockrike, vars samarbete Oskuld är. Jag påstår inte att konstkritiken i vår språksfär eller vårt land alltid skulle vara intressant, men ordet ”kompetent” får mig att tänka på regler, påtvingade hänvisningar till konsthistoria och en och annan flirt med någon obligatorisk filosof-teoretiker. Bara tanken på mera sådant får ”mina blygdläppar att skrumpna”, för att citera karaktären Marcy Runkle i serien Californication. Det var med nonsenssången ”Kompetent, kompetens, kompetensbevis” i bakhuvudet som jag närmade mig föreställningen i och runt byggnaden Teaterhörnan på Sjötullsgatan.

Ta det inte på allvar

Oskuld, ursprungligen Unschuld, är en tio år gammal pjäs av den tyska dramatikern med mera Dea Loher. I den tappning som Söderblom och skådespelarna erbjuder är stycket en samling vinjettliknande scener som till fullo utnyttjar möjligheterna som teaterhusets miljöer erbjuder. Det finns ett narrativ och kanske också någon poäng, men viktigare än det är de enskilda stunderna. Trots vissa tvivelaktiga punkter, och trots att man slarvar bort slutet genom att lätta på stämningen, är vissa scener så starka att det måste sägas direkt: detta är en vinnande föreställning. Det är för att föreställningen är så bra som denna text är aningen negativ.

Frågan är om det bara är jag, eller om den tvunget komiska stämningen i vissa scener är en del av en trend inom finlandssvensk teater? Man undrar om vi inte för en gångs skull borde få gå hem ordentligt deprimerade?

Lohers text beskrivs som en optimistisk dystopi. I världen finns åtminstone två slags tragikomik: den typ som slår över till fars och den som låter skrattet förvandlas till gråt i halsen. Teater Viirus pjäser har länge balanserat mellan dessa, men tyvärr ofta landat närmare den förstnämna sorten. Det beror självklart också på publiken – ibland kan det vara svårt att förstå varför publiken skrattar då händelserna på scenen är som mest tragiska. Kanske skyddar man sig på så sätt från att bli alltför berörd, eller alternativt är jag kanske humorbefriad. Ändå saknar jag teater som tar skådespelarna och publiken i ett strupgrepp och inte låter ångesten släppa taget ens i foajén.

Gastkramande skuld

Under rundvandringen i teaterhuset, som via den iskalla gården tar publiken från källarens blinkande striphåla till översta våningens självmordsplats, finns ett par sådana gripande stunder. En av underberättelserna i Oskuld handlar om de sammanbrutna, självutnämnt goda föräldrarna till en död dotter. I den maniskt darrande tysta kampen med sig själv och kvinnan som kanske är moder till mannen som orsakat dotterns död, gör i synnerhet Niklas Groundstroem ett plågande bra arbete. Det samma gäller för de svindlande självmordstankar som Jessica Raita m.fl. ger utlopp för medan publiken väntar att få komma bort.

Det finns en hel del potential i även de andra scenerna, men en (typisk) teaterhumor sänker stämningen. Exempelvis teven som ordagrant babblar på, medan liv och drömmar går sönder omkring den, skulle vara betydligt roligare ifall komiken inte skulle ha gjorts så övertydlig. Slutscenen, den enda som utspelar sig i den egentliga teatersalen och som medvetet bryter med de världar som skapats tidigare, känns översimplifierad (”kapitalet är den nya människan” känns helt enkelt inte speciellt fräscht mera) och onödigt blödigt. Vad jag saknar är ett allvar – inte för sig själv som teaterföreställning eller -makare, få saker är värre – utan för det gastkramande lidande som pjäsen tangerar. Ett citat från Frank Zappas antirasistiska metamusikal Thing-Fish hittar sin väg till mitt medvetande. En missnöjd teaterbesökare utbrister: ”Det jag vill ha är skuldkänslor! Timme efter timme av skuld!”

Låt oss lida

Skämt åsido finns här en poäng. Att peka på det skrattretande absurda i livets misär kan vara och är viktigt, men ibland känns det som om vi låter oss komma för lätt undan. Vi tillåter oss att med ett skratt skaka av varenda krypande känsla av att tryggheten i våra liv baserar sig på andras lidande. Ibland vore det kanske bra att inte låta oss förnöjt konstatera att ”pjäsen väckte många tankar”, utan i stället tvinga oss att åtminstone en stund tänka på att inget är bra, att en allt större del av världen lider fysiskt och psykiskt, och att inget kommer att bli bra så länge som vi fortsätter på det här sättet. Det vore bra för var och en att någon gång känna sig besudlad, skuldsatt, våldförd och hopplös. Gråta en natt. Sitta vid bordet under pausen utan att kunna tala. Här har scenkonsten ett oerhört potential och det finns talang nog i Klockriketeaterns och Viirus ensemble. I Oskuld glimmar det till av fantastisk styrka, men texten och föreställningen har inte mod nog att låta oss lida.

Det finns två konkreta stilistiska drag i föreställningen som lämnar mig tveksam. Varför talar den centrala duon Fadoul och Elisio – Viktor Idman och Willehard Korander som invandrare (Pekka ja Pätkä…?) – ”blattesvenska”? Det är uppenbart att detta är något som alla kommer att ta fasta på, men jag vill ändå fråga varför? Varför? Det finns inget subversivt i att ha två finlandssvenska killar att porträttera sympatiska afrikaner med typisk invandrarbrytning, inte ens i ett så snedvridet rasistiskt samhällsklimat som vårt. Lohers roll i det hela är lika suspekt.

Detta leder till den andra frågan. Varför är guiderna som visar publiken runt i huset mörkhyade? Varför är de de facto de enda mörkhyade bland alla människor som är på plats? En horribel tanke infinner sig: Är de här männen här för att kompensera för det faktum att man gör teater om marginalerna av och för en vit relativ elit? Är de här för att berättiga porträtterandet av invandrare? För att visa att ”Titta, även autentiska svarta invandrare tycker att det är okej”? Ett annat citat från Thing-Fish uppenbarar sig: ”Dom sade att pjäsen innehöll färgat folk – och det är ju ett tecken på bra, gedigen underhållning.”

Klockriketeatern och Teater Viirus: Oskuld av Dea Loher. Till den 9.5.2013.

Publicerad i Ny Tid den 21.2.2013

Kolkata Christmas lights, 21.12.

Wed, 20 Feb 2013 12:31:00 +0200

Kolkata Christmas lights, 21.12.

Pundartorgets Macarena Det är en mycket stereotyp bild av hemlöshet som möter läsaren i boken Katu –...

Mon, 18 Feb 2013 14:20:00 +0200

Pundartorgets Macarena

Det är en mycket stereotyp bild av hemlöshet som möter läsaren i boken Katu – Asunnottomat kertovat. Bakom berättelserna om våld, kriser och missbruk stärker boken ändå bilden av att de egentliga problemen är strukturella och ärftliga. Problemet är att Katu inte lär läsaren något nytt om livet i marginalerna.

Enligt Kaupunkitutkimus rapport från hösten 2012 är hälften av vårt lands hemlösa helsingforsare. I absoluta tal handlar det om 3500 människor. En sökning på Google med orden ”asunnottomuus Helsinki” länkar till en mängd artiklar som pekar på hur skrämmande trenden är. Trots att bostadsbrist och utslagning är teman som alla tycks tala om i dag, händer det väldigt litet. Att det saknas verklig förståelse för hur dålig situationen för de långtidsbostadslösa är kan ses som en del av en bredare, medveten politisk blåögdhet.

President Niinistös kampanj ”Helt vanliga saker” torde ha gjort det klart hur oändligt lång inne i träsket av lyckligt självbedrägeri de respektabla klasserna befinner sig. I tidningen Voima erbjöd Vesa Karjalainen förra hösten det kanske bästa inlägget i utslagningsdebatten. I artikeln konstaterade han bland annat följande: ”Våldsamheten i kampanjen ’Helt vanliga saker’ ligger inte i att den varken tar hänsyn till grymheten i tävlingssamhället, eller till förfallet av de strukturer som finns till för att balansera det – kampanjen är detta våldsamma system i aktiv funktion.”

Ulla Pyyvaaras och Arto Timonens fotoreportagebok Katu – Asunnottomat kertovat, kan ses som en uppmuntrande strävan till att hjälpa de röstlösa att få komma till tals på sina egna villkor. Men boken är också ett nedslående tecken på hur otroligt lite allmänheten vet om livet på utkanten.

Skribenten Pyyvaara är socialarbetare med lång erfarenhet från organisationen Vailla vakinaista asuntoa ry. Fotografen Arto Timonen blev känd genom utställningen Hiljaisuus rikkoutuu på Kiasma 2010. Utställningen som koordinerats av Timonen bjöd in bostadslösa att visa sitt perspektiv på staden via fotografiets medel. Samarbetet mellan Pyyvaara, Timonen och personerna i boken sträcker sig flera år tillbaka. Det är inga slumpmässigt valda fyllon det handlar om, utan gamla bekanta. Ingen kan tvivla på intentionerna eller respektfullheten hos Pyyvaara och Timonen. Att åta sig ett så känsligt ämne som hemlöshet är ingen lätt uppgift. Som författare eller fotograf måste man ifrågasätta sig själv och sina motiv om och om igen, ifall man verkligen tänker ställa sig på de porträtterades sida. Situationen behöver inte vara så vriden som när svenska prins Carl Philip under tre veckor 2006 fotograferade hemlösa, för att man ska se maktobalansen som ligger bakom ett projekt som detta.

Stereotypa, sjuka missbrukare

Katu åtar sig alltså att återberätta tjugo personhistorier och en mängd reflektioner kring gatans överlevnadsstrategier. De senare tecknar bilden av ett rastlöst helvete utan like: ensamhet, våld, väktare och allmänna toaletter som spolar golvet med femton minuters mellanrum. Ingenstans att sova, kall och hungrig hela tiden. Inget oväntat här.

Vad som däremot är oväntat är hur lite nytt personporträtten erbjuder. För att skapa förståelse och empati för de som blivit utan hem försöker man ofta normalisera hemlösheten, genom att porträttera det som något som kan drabba ”vem som helst”. Det är ett mäktigt budskap, men också ett som måste ifrågasättas. Budskapet är politiskt användbart ifall man försöker skapa emotionell identifikation med de drabbade bland den trygga medelklassen. Hemlöshet får ofta sin början som en följd av en akut personlig kris – arbetslöshet, skilsmässa eller sjukdom (fysisk eller psykisk). Dessa kan ju drabba i princip vem som helst. Men man måste komma ihåg att benägenheten att bli sjuk eller arbetslös, och vad som händer dig efter att du förlorat jobbet eller arbetsförmågan, i högsta grad är en klassfråga.

I boken syns inga tecken på att hemlöshet skulle kunna drabba ”vem som helst” – tvärtom är alla tjugo berättelser tragiskt stereotypa, förutsägbara, ja direkt tråkiga. Meningen med detta konstaterande är inte att delegitimera dessa människor; poängen är att ifrågasätta tanken om hemlöshet som en produkt av individuella motgångar eller katastrofer. I Katu lyser stora klassresor med sin frånvaro. Bakgrunden är gång på gång den samma. Fattigdom, arbetslöshet, missbruk, våld, psykiska sjukdomar och så vidare går i arv. Det finns inget allmänmänskligt i utslagning: bilden man tecknar – kanske omedvetet – är en av systematiskt, strukturellt försummande av en betydande del av samhällskroppen. Skrämmande är att den påföljande resignationen föds så tidigt att många har svårt att rikta sitt missnöje. De intervjuades utlåtanden, innehåller förvånansvärt lite bitterhet eller ifrågasättande av samhällsordningen.

Förstår vi poängen?

Faran finns att boken inte är tillräckligt artikulerad. Då bilden som tecknas av hemlösa är den samma som varje lågstadiebarn i staden känner till, finns risken för att Katu läses som en bekräftelse av att alla hemlösa är alkisar, knarkare, kriminella eller galna. Boken berättar inte något om hemlöshet som inte stereotypier och en fördomsfull promenad till Piritori, det så kallade amfetamin- eller pundartorget i Sörnäs, skulle berätta. Man kommer inte över det tragiska faktum att boken inte nämnvärt ökar förståelsen för situationen. Hur fjärmade från verkligheten är vi om vi behöver en bok för att kunna konstatera att det är helvetiskt att leva på gatan?

Det finns vissa klara poänger: En egen bostad måste tryggas åt alla. Mentalvården är undermålig. Utslagning göder vidare utslagning. Familjeomständigheterna kommer att påverka hela livet. Ändå saknas är såväl större vision som möjliga omedelbara förändringar. Frågor om omorganiseringen av arbetsmarknaden och socialpolitiken lämnas utanför, så även Helsingfors stads och de privata väktarfirmornas inställning till rätten att vistas i staden. Ändå är det just i dessa frågor som de som slagits ut kunde bidra mest. Vad som inte heller ifrågasätts är problemen mellan missbrukande hemlösa. Exempelvis innehåller boken endast två kvinnor med namn, båda utsatta för extra faror och upprepade våldtäkter. Som nästan alltid förlorar kvinnorna dubbelt. Medelåldern bland personerna i boken är också hög med tanke på att allt fler unga blir hemlösa.

Det är skilda världar som de lyckligt lottade och de hemlösa lever i, och så förblir det även efter denna bok. Vad man skulle hoppas på är ett ifrågasättande av publikens nonchalans. Hur upplever dessa människor att de möts av allmänheten? Vi får nog ta del av en del antydningar om hur socialen och andra myndigheter inte vill eller kan bry sig, men frågan om den ”vanliga” medborgarens oberördhet uteblir.

Katu – Asunnottomat kertovat. Ulla Pyyvaara och Arto Timonen. Into kustannus 2012.

Publicerad i Ny Tid den 15.2.2013

Förringa och förlöjliga Det finns ett riktigt dåligt sätt att reagera på viktiga nyheter: med...

Sat, 09 Feb 2013 14:16:00 +0200

Förringa och förlöjliga

Det finns ett riktigt dåligt sätt att reagera på viktiga nyheter: med tystnad. När något politiskt laddat sker slänger sig kommentatorerna från höger, vänster och varje annat tänkbart håll på ämnet. Mycket snabbt kan diskussionen komma att kretsa kring vem som sagt vad. Vilket kan vara bra, som i fallet Alexander Stubbs twitter. I bästa fall leder detta till en kritisk diskussion om vem som stipulerar våra sanningar. Lika ofta blir debatten så cirkulär att kommentarerna på Husis hemsida runt en artikel om svenskan i Finland börjar verka välargumenterade och produktiva.

I svaga stunder kan man drabbas av svikande ork, och det kan verka meningslöst att delta. Det syntes många igenkännande leenden bland dem som läste de sarkastiska första meningarna av Emilia Kukkalas – alias Pantterin puremia – blogginlägg om attacken i Jyväskylä: ”Jag kommer väl inte att kunna undgå att skriva om det skedda…”.

Ett av dagens problem är ghettoifieringen av en stor del av den argumentativa, kritiska diskussionen. Man kan vara glad att Mikael Brunila blev paraderad runt nationell media – och erbjöd året hittills kanske roligaste tv-stund då han chockade värden för finlandssvenska Obs. Debatt genom att säga att det faktiskt hör till en journalists arbetsbeskrivning att ”ta skit” – för avvikande perspektiv på diskussionen lyckas för sällan bryta ut till allmänheten.

Denna avsaknad av motsägelser utnyttjas skickligt av dem med tillräckliga resurser. Den dominanta högerpolitiken, denna gång med Alexander Stubb i spetsen, missade inte chansen att utnyttja nazistattacken för att stärka sin ställning. Vänsterförbundaren Niko Peltokangas påpekade i sin blogg att extremhögerns attacker fungerar, trots att de urvattnas i praktiken och möter fördömande utmed hela det politiska spektret. Enligt Peltokangas drar extremhögerns attacker mot vänstern in den senare i samma ”knäppskallemarginal” som den förstnämnda befinner sig i bland det kollektiva medvetandet. Man kan också se rubriceringar som Iltalehtis citat av skyddspolisen Tuomas Portaankorvas ord om ”extremgrupper som stöter samman”, som ett sätt att delegitimera vänsterns samhällskritik. Det är kanske mindre troligt att en nazistattack drar ner Vänstern som parti ner i träsket, men autonoma vänsteraktörer utanför partipolitiken påverkas nog. Internationellt finns en stolt tradition av förringande av antirasistiska initiativ och bortförklarande av vänstersinnad forskning som ”aktivism”. Detta hindrar trovärdigheten av inte bara den på alla sätt i högsta grad väsentliga kampen mot högerextrema krafter här just nu, utan även vänsterns bredare politiska anspråk.

Vad kommentarer som Stubbs får till stånd är en ytterligare normalisering av liberalhögern medan den översittande attityden strävar efter att marginalisera allt som heter vänster. Det handlar om politiskt sanningsskapande: samlingspartiet har vunnit sin ställning genom att i en global medvind profilera sig som de ”vettiga” människornas parti. Man behöver inte på allvar möta kritiken från vänster om man ser till att man själv är normen. Hegemoni upprätthålls inte utan en konstant reifiering genom ord och handling, och Stubbs twitter är endast en mikroskopisk byggsten bland miljarder andra. Vad som är upprörande är att inse hur skamlöst förringande härskartekniker vi tillåter. I dagens Finland verkar förlöjligande vara den säkraste vägen till framgång. Vare sig det handlar om ekonomi eller feminism (som inte är två skilda områden), har de senaste dagarna visat oss hur borgerlig, förringande ideologi produceras. Nu gäller det antingen att gå i samlingspartiets skola, eller att överkomma förringandet som politiskt gängse argument.

Ledare i Ny Tid den 8.2.13.

Chowpatty Beach, Mumbai, 15.1.2013

Sat, 19 Jan 2013 16:48:00 +0200

Chowpatty Beach, Mumbai, 15.1.2013

Mon, 03 Dec 2012 10:46:00 +0200

THE CORE IS THESE TWO Two by Wojciech Kosma, Sinne Gallery 10.11.12. What happens in the uneasy...

Mon, 03 Dec 2012 10:43:00 +0200

THE CORE IS THESE TWO

Two by Wojciech Kosma, Sinne Gallery 10.11.12.

What happens in the uneasy concrete hall during the two hours of the performance Two, is a collective release of tension. The stiffish onlookers, as well as director Wojciech Kosma, have laboriously placed themselves on the floor, when performers Llewellyn Reichman and Dwayne Browne occupy the naked exhibition space. But as things evolve, bodies become more comfortable. This is no theatre, the audience forms no uniform mass, there is no marked beginning of what would be called ”the staged”. Later Kosma gives the reason for this: he is trying to deritualize the performance. If an audience has no artistic norms or ritual ways of experiencing to rely on, then maybe one can become open for something more personal. New possibilities of making sense arise.

There is no one definite way of relating to Two. It is an intimate meeting, a moment in the development of the relationship between the characters involved. This much is clear. In practice it goes like this: there are instructions, but no fixed script. There are two people, but who they are is negotiable. There is sexual tension, ecstasy and euphoria; also frustration, fear and madness. It is not just a voyeuristic glimpse of something that is important for these two – it has a lot more to do with what you put into it. This holds true also for the performers. What happens is very much dependent on the moment. In the beginning the characters circle, tease and caress one another. There is nervous laughter and a strong feeling of something being hidden, slowly giving way for more and more hints of sincerity. There is nothing lengthy about the long duration of the piece. It takes time to start trusting each other.

One could see something postcoital in the situation: two people who are much closer than they would want to admit. Everything could be happening after the first time they slept together, after the first time they shared secrets. The space gets filled with a feeling of invented boundaries being transgressed, perhaps so rapidly that it gets awkward. In this way the room becomes a symbol for what it could mean to be simultaneously close to and distant from somebody. Everything, as well as nothing is on the line – which one it is could depend on a single word being right or wrong. The acting (if one could call it that – everything is exactly as in reality, there is nothing acted about it) is superb. She and he, the real ones, come from very different backgrounds and have only recently gotten acquainted. For Kosma it is the relationship between them that we have to thank for the result. To ask what is real contra acted in this relationship of Reichman and Browne would be to miss the point. What is great about Two is that it transforms something exclusive (the intimacy between two people) into an invitation to project. A special relation is formed between each member of the audience and the characters acted. Silently everyone shares something very private with oneself. It could be likened to a meditation over the most personal of experiences, or a silent confession. The characters are as much you as something outside of you.

Something interesting happens between the onlookers, too. Scattered around the room, people are forced to see not only “the art” but also one another. Functioning as either a marker of distance or a mirror, it is either unpleasant or comforting to be seen by the other. Two brings secrets to light inside you. To be potentially seen while going through these secrets creates suspense. What happens between Reichman and Browne is in fact just something to stimulate one’s memory, and the memories that are unraveled are not always pleasant. The increasing madness of the performance serves as a reminder of this.

Later, Kosma explains that this particular staging has to be viewed as only one instance of something that has happened during the rehearsals. The theorization, the totalizing interpretation, is always something that comes only afterwards. For Kosma, Two is something that constantly surprises and challenges. What he is striving towards is a play or performance so real that anything and everything becomes interesting.

For Shapeshift / Sinne Gallery

Dana Yahalomi på Baltic Circle i Helsingfors. Foto: Antti...

Tue, 27 Nov 2012 20:37:00 +0200

Dana Yahalomi på Baltic Circle i Helsingfors. Foto: Antti Yrjönen

DEN ARRANGERADE POLITISKA HANDLINGENIsraeliska Dana Yahalomi undersöker strukturerna i politiska...

Tue, 27 Nov 2012 20:30:00 +0200

DEN ARRANGERADE POLITISKA HANDLINGEN

Israeliska Dana Yahalomi undersöker strukturerna i politiska handlingar genom konsten. Gruppen Public Movement gör offentliga sammankomster till metapolitisk diskussion.

– Vi jobbar inom konstvärlden eftersom de är de enda som ger oss pengar, säger Dana Yahalomi och skrattar. Under teaterfestivalen Baltic Circle var hon i Helsingfors med performansverket Debriefing. Två dagar före intervjun höll hon tjugo stycken tjugominuters sammanträden för en deltagare åt gången. Mottagandet, som enligt Yahalomi till en stor del beror på den politiska medvetenheten hos deltagarna, lär ha varit mycket bra.

Gruppen Public Movement luckrar upp förhållandet mellan fiktion och verklighet, ”spelad” och ”verklig” handling. Gruppen framför (perform) politiska handlingar i det offentliga rummet – det är lika mycket fråga om politik och forskning som om konst.

Vanligtvis tänker man på offentlig performanskonst och offentliga politiska sammankomster, exempelvis demonstrationer, som essentiellt skilda fenomen. Där det förra ses som ett planerat skådespel, ser man ofta det senare som något spontant och mera verkligt. Yahalomis arbete ifrågasätter denna distinktion genom att lyfta fram det iscensatta, planerat performativa i alla offentliga politiska handlingar. Vare sig det är frågan om ett utlåtande från en politiker eller samlingar på Tahrirtorget i Kairo, finns det iscensatta inslaget i den politiska handlingen alltid där. I grunden för denna typ av konst finns en vilja att förstå metapolitiken bakom organiserad handling: att fokusera på själva formerna som politisk organisation och motstånd får i det offentliga samhället.

– Det vi talar om är hur människor spelar ut solidaritet, uppträder motstånd, säger Yahalomi.

Konst ”på riktigt”

Det Public Movement håller på med är alltså inte social konst eller gatuteater i någon traditionell bemärkelse, utan som Yahalomi uttrycker det ”på riktigt”.

– Vi har en vision om att de handlingar vi utför i det offentliga rummet skall bli en del av den politiska verkligheten i detta rum.

I detta fall fungerar alltså konsten som ett sätt att undersöka hur makt och sammanhållning spelas, görs i aktivt agerande. Yahalomi klargör det hela med polisen som exempel:

– Polisen behöver ofta inte röra vid dig, det räcker att de gestaltar makt. De vet hur de skall röra sig för att representera rättssystemet och staten. Staten är förkroppsligad i polisen.

Vad något är och hur det gestaltas blandas alltså ihop. I en demonstration gestaltar folket solidaritet och motstånd. Kraven är iscensatta i demonstranternas kroppar. Det Public Movement vill komma bort från är att tänka på ordet ”iscensatt” i en traditionell konstnärlig bemärkelse, som något avlägset – den samhällsteoretiska debatten om maktens och sanningens kroppsliga internalisering erbjuder en intressantare vinkel. Offentligt politiskt handlande är i någon bemärkelse alltid iscensatt, noggrant planerat om än implicit; våra egna kroppar är politiska kroppar. För Yahalomi är det politiska i en handling alltså inte endast själva innehållet i motståndet, utan den koreograferade performansen via vilken detta motstånd genomförs. Det är också denna senare politik, snarare än den dagliga politiska kampen om gott och ont, som är intressant för henne.

Yahalomi säger sig ha en stark tro på konstens potential att förändra något i verkligheten. Förändringen är inte nödvändigtvis direkt, utan fungerar på nivån av uppfattning och föreställning. Det är alltså inte hon som konstnär som förser åskådarna med sanningar, utan de själva som skapar det dagspolitiska innehållet i verken. Yahalomis uppgift är att skapa plattformar, scenarier inom vilka publiken spelar ut sina åsikter. I verket Birthright Palestine, som gavs i New York tidigare i år, tog Yahalomi detta så långt att en ömröstning bland publiken kom att bestämma ifall den sista delen av verket skulle se dagsljuset eller inte.

– Jag lovade att aldrig mera tala om projektet ifall omröstningen skulle ge ett negativt resultat. Publiken kan alltså påverka innehållet i verken och hur brådskande de är.

Tala för och till

För Yahalomi är rollen som initiativtagare problematisk. Bara att ställa frågan om Birthright Palestine – en anspelning på projektet Birthright Israel som erbjuder unga judar en möjlighet att bekanta sig med judisk identitet i Israel – väckte mycket starka känslor hos många. Yahalomi är mycket medveten om och noga med att ta hänsyn till frågan om vem som får tala för vem, vem som har rätten att uttala sig om vad. Men lika viktigt som att vara kritisk till sin förmåga att göra någon rättvisa, är att fråga sig vilka resurser man har tillgång till och vem man kan tala till.

– Ibland känns det som om det inom konst eller kritisk teori finns ett oändligt antal kontrollpunkter där jag så att säga måste visa mitt pass för att kunna passera, fortsätta till nästa nivå. Men vem står vid dessa kontrollstationer? Tanken om den infödda är mycket problematisk, säger Yahalomi.

I värsta fall kan den postkoloniala diskursen köra fast så ordentligt att man börjar tysta ned sig själv eftersom man är rädd för säga något man inte ”får” säga. Enligt Dana Yahalomi skall man använda sig av de resurser man har, tillgången till åhörare, och försöka tala allt ljudligare.Några dagar efter att konstnären lämnat landet för hemstaden Tel Aviv får konflikten i området oväntade proportioner. Man blir inte kvitt frågan om förhållandet Israel-Palestina och dess globala implikationer idag fortfarande inte främst är koloniala, inte postkoloniala.

Publicerad i Ny Tid 23.11.12

Irriterande skogsromantik Människobilden i Markku Rönkkös roman Metsänpoika är extremt oroväckande,...

Mon, 22 Oct 2012 18:43:00 +0300

Irriterande skogsromantik

Människobilden i Markku Rönkkös roman Metsänpoika är extremt oroväckande, skriver Otso Harju.

Enligt bakpärmen är Markku Rönkkös Metsänpoika en ”kärleksförklaring till den försvinnande naturen” och ”en obduktion av det absurda stadslivet och det plankapitalistiska samhället”. I verkligheten är Rönkkös femte roman en irriterande pessimistisk, buttert konservativ feberdröm som tycks vara ihopkokad i den öldränkta gubbigheten i sydhelsingforsiska kulturkrogar.

Man kunde tänka sig att vi år 2012 har kommit över behovet att skriva hyllande böcker om det enkla livet i skogen, där varje man (med betoning på man) lever i autentisk ensamhet i harmoni med naturen, jagar sin egen föda och ser efter sin självständiga men i slutändan irrelevanta fru som fött honom söner som mannen kan uppfostra till starka och potenta ynglingar. Rönkkö är av annan åsikt.

Metsänpoika får vi följa med en av dessa ynglingars mycket förutsägbara resa från den av timmermaskiner hotade vildmarken till det framtida Helsingfors. Staden är ingen vacker syn: inklämd mellan invandrarnas öst och mellanchefernas Esbo trängs oändliga arbetarförorter, medan barnprostituerade samlas i centrum. Nästan alla arbetar på pappersfabriken som dominerar horisonten; orsaken till vildmarkernas död. I denna stad är jobbet mördande, hopplösheten stor och utlänningarna många. Till och med på den legendariska restaurangen Sea Horse sitter mörkhyade män vars språk låter som bubblande vatten. Stackars Helsingfors har börjat påminna om stereotypier av städerna ute i den stora världen. Och urhemmet skogen, det enda stället där vi hör hemma, håller på att förstöras.

I Esbo våndas en vacker kvinna vars drömmar om glamoröst kändisskap hindras av hennes impotenta man. Han å sin sida undrar vad som kunde tysta hans existentiella ångest och hans klagande fru. Inte ens alkoholen tycks hjälpa. Desperat stadsmanlighet leder till våld. Ynglingen från skogen står förundrad och rädd för att han redan efter några dagar i staden skall bli lika barbarisk som de andra. Fast mest vill han sätta på den vackra frun, en riktig kvinna. Lyckligtvis luktar den unga pojken man, och som vi alla vet så är det ytterst smickrande för vackra äldre kvinnor ”när en ung man beundrar en vuxen kvinna”. Som Tarzan kommer ynglingen och sveper bort kvinnan, Jane, från det korrumperade stadslivet. Om man inte som läsare vore så osannolikt irriterad skulle man kanske skratta åt det hela.

Beväpnad med det finska språkets hela fantastiska arsenal av ord som beskriver naturen kontrasterar Rönkkö stadens förfall mot vildmarken i norr. Det hela blir dock snabbt oerhört blödigt, sentimentalt ad infinitum. Fast ”sentimentalt” är ett vilseledande ord, eftersom det kan antyda en längtan efter något som varit. Vad karaktärerna i boken längtar efter är inte något som varit, utan en typisk hyperromantiserad polarisering av naturen som det rena ursprunget och den sociala staden som människans förfall.

Människobilden i Rönkkös bok är extremt oroväckande. För det första är den djupt pseudo-biologiskt essentialiserande. Den innehåller mängder av påhittad ursprunglighet. Boken förespråkar ensamhet som något grundläggande, att trägen vinner, familjen som det allenarådande viktiga, stadslivet som fysiologiskt förfall. Den talar för inbyggda könsroller och revirtänkande. För det andra kan Rönkkös huvudpersoner (alla vita finländska män) inte förstå sig på vare sig kvinnorna (som är dumma pappersfigurer i behov av skydd) eller invandrarna (som ofta nämns men som aldrig får komma till tals). Den riktiga mannen kan inte vara glad förrän han vandrar i skogen. Skomakare bliv vid din läst, tycks vara bokens alternativlösa sensmoral.

Finns det någon självironi i denna extremt introverta misantropi? Ifall det gör det, är den mycket väl gömd. För författaren verkar det kännas som om alla främmande människor och kulturer, stadens alla nattliga ljud, staden i sig själv, bara är för mycket att palla för. Det hela känns som bakfull självömkan.

Boken är späckad med övertydliga helsingforsreferenser, som antagligen skall tilltala den som känner till platserna. Främst verkar det som om det hela skulle vara skrivet av och för stamkunderna på omnämnda platser.

Markku Rönkkö: Metsänpoika.
Like, 2012.

Publicerad i Ny Tid, 19.10.12.

ABC!, Porvoo.

Fri, 19 Oct 2012 14:44:00 +0300

ABC!, Porvoo.

Minigolf, Vaasa.

Fri, 19 Oct 2012 14:43:00 +0300

Minigolf, Vaasa.

Kävelykatu, Pori.

Thu, 18 Oct 2012 11:09:00 +0300

Kävelykatu, Pori.

Kävelykatu, Pietarsaari.

Thu, 18 Oct 2012 11:08:00 +0300

Kävelykatu, Pietarsaari.

Kaikki on ihan samanlaistaValokuvreportaasi kertoo kesän 2012 Suomen rannikkokaupunkien elämästä...

Thu, 18 Oct 2012 11:06:00 +0300

Kaikki on ihan samanlaista

Valokuvreportaasi kertoo kesän 2012 Suomen rannikkokaupunkien elämästä ihmisten takana. Kaksiosaisen kokonaisuuden muodostavat Kaupungilla ja Vapaalla kääntävät katsojan jokapäiväisen elämämme tasapaksuuden muodostaviin yksityiskohtiin. Tämä on ympäristö jossa elämme: homogenisuus arkkitehtuurissa, liikkeissä, ruoissa, ilmapiirissä, valaistuksessa. Kokkola, Vaasa, Pori vai Porvoo? Mahdotonta sanoa. Miten tämä vaikuttaa hyvinvointiimme ja sielunmaisemamme? Jos ”suomalaisuutta” on olemassa, onko se muuta kuin K-market, elementtitalot, rullakebab ja minigolf? Rakennammeko me ympäristömme vai rakentaako ympäristömme meidät? Mitä valinnan mahdollisuuksia meillä tänään tosiasiassa on? Mikä voisi tarjota meille ulospääsyn tästä suuren muuton luomasta monokulttuurillisuuden vankilasta?

Otso Harjun ensimmäinen reportaasikirja Kaikki on ihan samanlaista ilmestyy alkuvuodesta 2013. Kokonaisuuden kaksi osaa tarkastelevat valokuvan kautta Suomen kaupunkipolitiikka, yhdensuuntautuneisuutta, kansallisromantiikkaa ja komediaa.

-

Fotoreportaget från sommaren 2012 berättar historien om finländska kuststäder bortom människorna. Den tvådelade helheten vänder våra blickar mot detaljerna som skapar den jämntjocka vardagen i våra liv. Detta är omgivningen vi lever i: homogen arkitektur, samma butiker och maträtter, samma ljussättningar och liknande atmosfärer. Karleby, Vasa, Björneborg eller Borgå? Vem vet. Hur påverkar detta våra inre landskap och vårt välmående? Om ”finskhet” existerar, vad annat är det då än K-market, rullkebab och minigolf? Konstruerar vi vår omgivning eller konstruerar vår omgivning oss? Vilka valmöjligheter har vi de facto i dag?

Otso Harjus första reportagebok Kaikki on ihan samanlaista utkommer våren 2013. Genom fotogafier behandlar boken finländsk stadspolitik, homogenisering, nationalromantik och komedi.

-

The photo reportage tells the story of Finnish coastal cities behind the people that inhabit them. The two-part whole, made during the summer of 2012, focuses on the details that produce the nondescript constancy of our everyday lives. This is the enviroment we live in: homogenic architecture, the same stores and foods, similar lightning creating similar atmospheres. Kokkola, Vaasa, Pori or Porvoo? It’s impossible to tell. How does this effect our wellbeing and our inner landscapes? If there’s such a thing as ”finnishness”, is it anything else than K-market, prefabricated buildings, dürüm kebab and minigolf? Do we construct our surroundings or do our surroundings construct us? What possibilities of choice do we actually have today?

Otso Harju’s first book Kaikki on ihan samanlaista will be published in early 2013. Through the medium of photography, it deals with Finnish urban politics, homogenization, national romanticism and comedy.