VI ÄR INTE I SAMMA BÅT

Nu när det gått en månad sedan medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslagstiftning samlade ihop en rekordmängd underskrifter, kan vi kanske tänka på vad vi egentligen gjort. Det jag vill tala om är inte egentligen sexualpolitik utan den ryggklappande känsla av sorglös konsensus som förekom även inom vänstern den 19 mars.

Man skall inte förebrå en krypande bebis för att den inte kan gå. Man kunde ironisera över den homokonservativitet som äktenskapstanken kan vara ett uttryck för, men det vore inte direkt rättvist. Äktenskapet som institution och tanken om en ”legitim” familj är per definition förtryckande, jo. Vår populärprogressivitet skulle må bra av lite prosexuell, queer kritik av den i grunden ärkekonservativa tanken om romantisk kärlek, javisst. Men dessa slag är lite under bältet. Om vi nu än så länge är tvungna att leva med institutionaliserad tvåsamhet så ska vi ju alla få vara institutionaliserade tillsammans.

För mig är problemet den självklarhet med vilken de flesta tycktes acceptera konstellationen ja-nej. Nätet var fullt av kommentarer i stil med ”får gåshud av hur fina människor det ändå finns”. På många sätt handlade det om att initiativet skulle presenteras som någonting i möjligast minsta grad avskräckande. Antingen kan du låta bli att skriva under (var dum i huvudet) eller så skriver du under men är tyst om vidare krav (var smart).

Visst kändes det ju fint att även vänstern för en gångs skull kunde vara med i en enkel dikotomi som erbjöd endast ett rätt svar. Lite billig vi-anda. Ibland måste man ju få fira. Det är klart att jag som alla andra skrev under genast då det blev möjligt att underteckna initiativet.

Men den oproblematiserade uppställningen i ett bra och ett dåligt alternativ gör mig orolig. Man apolitiserar politiken, stryker bort de inre tvisterna – detta är problemet med det oifrågasättande sätt på vilket de som ser sig som progressiva tog emot Tahdon 2013-kampanjen. Dra inte in politik i det hela, sades det. Detta är inte stunden att tänka på att det faktiskt finns andra vägar man kan gå. Detta är inte stunden att säga att en liberal, på erkännande baserad politik aldrig kan var nog.

Allt mera oroad blev jag då jag från vänsterhåll fick höra att rätten att gifta sig för många ”rätt och slätt är en människorättsfråga”. Så är det säkert, men det är inte någon ursäkt. Att tänka sig att äktenskapslagstiftningen skulle vara en strukturellt oproblematisk, en ”ren” värde- eller ”människorätts”-fråga, är att acceptera den apolitiserande, antistrukturella, individualiserande uppdelningen av det politiska fältet i axlarna vänster-höger och värdefrågor. Det går stick i stäv med den djupare betydelsen av uttrycket ”det personliga är politiskt”.

Det är att ytterligare normalisera dagens borgerliga individtänkande och att bygga en farlig och nedtystande känsla av sanning om människans identitet och behov bortom tvisterna.

Tahdon 2013 är nämligen den perfekta nyliberala kampanjen. Absolut ingen förlorar något på att stöda den, medan den tvärtom ger trovärdighet till påståendet om att förändring inte kräver mer än några klick.

Tro det eller ej så är vi alla inte i samma båt, inte ens alla vi som ser oss som progressiva. Det liberala medborgartänkandet – där vi alla är likvärdiga subjekt inför lagen, med skenbart lika möjligheter – döljer ojämlikheterna. Att fokusera på jämlikhet inför lagen har en tendens att tysta ned de ojämlika förhållanden som råder på marknivå. Detta talade redan gamle Marx om, och kapitalismkritiska feminister och queera röster har i årtionden upprepat sin oro för att gå i rättighetsfällan.

Frågan är alltså inte om det var rätt val att skriva under kampanjen, för självklart var det det. Men förlorar inte vänstern något av sin trovärdighet genom att porträttera kampanjen i enbart positiv dager, och synbart acceptera något som en ”ren värdefråga” eller en ”ren rättighet”?

Vad man hade önskat sig skulle ha varit ett dubbelt ifrågasättande: dels av den uppenbara sexualpolitiska frågan om behovet av ”legitima” förhållanden, dels av den metapolitiska frågan om faran i skenbar konsensus.

Kolumn i Ny Tid, 19.4.2013

TRÖTTSAMMA TRE SYSTRAR

Av en teater som KOM borde man kunna förvänta sig bättre. Kolme sisarta är alldeles för lång, förutsägbar och lyckas inte beröra, skriver Otso Harju.

”Borde jag vara berörd? Varför känner jag främst ett gapande hål av tomhet?” Man kan anta att något är på tok med en teaterföreställning då ens första reaktion på klimaxen – då de tre huvudpersonerna vandrar in i publiken i någon slags sanktionerat teatraliskt försök att bryta binären mellan publik och ensemble – är en lättnad över att det hela kanske snart är slut. Man kan ana att något är fel då man känner sig som om man just genomlidit den antagligen mest Inception-lika andra akten i den finländska teaterns närhistoria. För fast KOM-teaterns Kolme sisarta är över en timme längre än Christopher Nolans actionfilm, har de ett drag gemensamt: ingendera tycks vilja ta slut. Slutscen följer efter slutscen utan att tillföra något nytt till det redan sagda. Varenda explosion respektive replik känns som den sista – men se nej, där blev du lurad, det kommer ytterligare ett (anti)klimax. Frustrerad blir man av mindre.

Lauri Maijalas regi av Tjechovs Tre systrar är den tredje versionen av verket i KOM-teaterns ärorika historia. Texten behandlar lantadelns, och i förlängning borgerskapets, meningslösa oförmåga, tråkighet och längtan efter äventyr eller ens ett hederligt arbete. Det är en målning av människor som avskyr sin egen ställning och längtar efter den ”riktiga världen” – samtidigt som de vet att de aldrig skulle klara sig där. Det är klassisk klassatir, som uppsatt på dagens genomborgeliga KOM (där en stor del av de inblandade är födda till kända teaterfamiljer) får ett oanat ironiskt djup.

Maijala är ung, ambitiös, hungrig och innehar en gedigen vänsterhabitus. Efter den tvivelaktiga responsen som hans filmatisering av Juoppohullun päiväkirja fick, är uppsättningen är ett viktigt steg i hans karriär. Teaterns bastrupp består av några av landets mest etablerade skådespelare, bland dem Eeva Soivio som också medverkade i KOM:s alldeles lysande uppsättning av Onkel Vanja för snart sex år sedan.

Tjechov, som en gång i tiderna var en av mina personliga favoriter, är kanhända lite väl patetisk, men hans korthuggna stil erbjuder fortfarande fruktbara moraliska dilemman och en fantastisk grogrund för potentiella nytolkningar. Allt borde vara dukat för en minnesvärd uppsättning. Ändå går allt så fel.

Som ett urverk

Det första som slår en är oviljan att tro på att den som står bakom denna scenografi faktiskt är Markku Pätilä, bland vars otaliga meriter finns scenografin för Aki Kaurismäkis Mies vailla menneisyyttä, Kauas pilvet karkaavat och Juha. Tillsammans med KOM:s trogna dräktdesigner Niina Pasanen har Pätilä kokat ihop en oklar anti-estetik – genomtänkt in i sista detalj, självklart, men full av trötta klichéer. De fonder som används ”kreativt” till att skapa olika rum ser ut att vara återanvända från tidigare stycken, check. En vägg kan både stänga in och stänga ut, check. Någon har ”oväntat” på sig gymnastikbyxor av märket Adidas, check.

Nu har ju KOM länge profilerat sig just genom sin hälsosamma respektlöshet inför estetisering, att det skall vara fult hör närmast till saken. Man kan se det hela som en ställningstagande för lättillgänglighet – inget visuellt eller scentekniskt snobberi här, tack – och mycket bra så. KOM:s scenografiska rastlöshet kan i bästa fall fungera som ett brobygge mellan teatern och åskådarna, föra föreställningen bort från ”högkulturens” sunkiga träskmarker. Ändå är detta ingen ursäkt för använda lösningar.

Då figurerna på scenen efter endast några minuter tar itu med att skramla, skrika och slåss börjar de första varningsklockorna ringa. Året är ju ändå 2013, hög volym väcker inte längre intresse – tvärtom. Riktigt komiskt blir det när det hela börjar ticka på som ett urverk: något händer (någon är ledsen, full eller kär), någon blir arg, någon börjar skrika och snart slåss det och kastas saker. Skräp samlar sig på golvet. Ibland sjunger någon. Sedan blir det tyst. Scenen tar slut och en ny börjar. Följ mönstret tills du nått en speltid på tre och en halv timmar.

Som alltid så skall man ju inte ta något för givet. Det kan hända att Maijala ironiserar över bruket av skrik i teaterföreställningar, men publiken tycks nog inte uppfatta det som så.

Överlag plågas finländsk teater idag av alldeles för långa speltider. Oberoendet av vad manuset säger, är det verkligen värt att tänka igenom speltiden ett antal gånger: är detta faktiskt nödvändigt?

Runkande desperation

Skådespelararbetet är typiskt KOM, på gott och ont. Systertrion är säker men inte så mycket mer. De intressantaste prestationerna görs av bröderna Juho och Eero Milonoff, som Tuzenbach respektive Solenyj. Råsupande baron Tuzenbachs (eller är det sen också Nasse-Setä?) vansinigt asiga delirium tremens görs med äkta Frank Boothsk-galenskap, medan Solenyjs sociala vridning är snuskig, rolig och rubbande: ”Jag blir så konstig i sällskap, till exempel åt jag just Bobiks bajs”.

Dessa roller markerar en klar skillnad till de andra: där vansinnet i ”medelklassens tragikomiska kärna” hos de andra känns tvunget och påklistrat, är Juho Milonoffs bultande ådriga panna uppriktigt skrämmande. Ändå har jag på känn att jag kan uppleva liknande scener av runkande desperation (och fjärmning från någon ”riktig värld”) på min kvarterskrog i Berghäll en valfri seneftermiddag. Knappast speciellt samhällskritiskt.

KOM (som många andra teatrar) mår bra av nya ansikten, och Helmi-Leena Nummela spelar också Natalija Ivanovnas utomstående ungdom och löjligt moderliga lallande med uppfriskande glädje. Karaktärens utanförskap stärks snyggt av sminket: där alla andra är sminkade för att se möjligast gamla och trötta ut, är Natasha fräsch och chosefri.

De två akterna skiljer sig klart från varandra. Den första lever på en hel del komik, låt vara billig, medan den andra känns som ett enda långt slut. Den första akten tystnar med föreställningens klart finaste stund: ljusen släcks en efter en och systrarna upprepar sin hopplösa längtan efter drömmarnas Moskva. Det är stiligt, simpelt och verkningsfullt.

I den andra akten bryter man med den morbida karnevalen och skådespelarna blir utseendemässigt åter sig själva. Tyvärr är denna avmaskering ett trick lika gammalt som bra goudaost, och dessutom är hela den biktliknande scenen – där karaktärerna en efter en tar sitt avsked – plågsamt utdragen. Inget slut skall behöva ta tre kvart.

Av en teater av KOM:s kaliber skall man kunna förvänta sig något bättre.

Publicerad i Ny Tid den 15.3.2012

ARROGANSENS TIDEVARV ÄR ÖVER

Björn Ådahls bok Annorlunda, eller hur? presenterar ett par dussin av de två miljarder röster som bygger upp Ost- och Sydostasien i dag. De anekdotiska berättelserna kan i bästa fall fungera som en jordnära introduktion till en handfull av världens kommande maktcentra.

Bland världens icke-västerländska områden åtnjuter Ost- och Sydostasien en speciell ställning i det finländska medvetandet. Kanske är det en kombination av den egenartade kolonialtiden, Vietnamkriget, Kinas ekonomiska frammarsch, de fyra tigrarna, ultrakapitalismen och alla pontentiella tigerungar – samt den strida strömmen av finska paket- och ryggsäcksturister i området.

Av världens ”exotiska” ställen är Ostasien inte för exotiskt för att skrämma oss. Men vad vet vi egentligen? Trots att vi kanske  har bildat oss någon generell uppfattning om Thailand medan vi fått våra fötter masserade i Phuket, och suktat efter Indonesien medan vi sett på Eat, Pray, Love på flyget till Bali (”No, I’m not on a vacation – I’m travelling”), finns landet ofta där endast för oss, för att möjliggöra våra erfarenheter.

Och trots att vi gapar åt Shanghai medan vi dagligen läser om ackumuleringen av kapital på den kinesiska östkusten och hurrar för Aung San Suu Kyi medan vi sympatiserar med fattiga filippinare, är våra uppfattningar sällan mer än fragmentariska. Fästän östasiater t.o.m. av ingrodda rasister ibland ses som hedersvita betyder detta inte att vi skulle ha gjort oss familjära med den myriad av verkligheter som finns på marknivån.

Utlandsrapporteringen och resandet (turism och business) kan nämligen sägas ha en tendens att dela upp det som inte är väst i tre männskovärldar vars sammanhang vi ofta har svårt att greppa. Den första och äldsta är världen för de fattiga, lidande, stagnerade och sjuka. Motpolen till detta är de framgånsrika, ultrakapitalistiska, ekonomiska mirakelmänniskorna som kommer att stå för den nya världsordningen (och som visar att attan, det enda som behövs för ett bättre liv är lite liberalisering). Den tredje gruppen är de ”autentiska” invånarna vi träffar på som turister. Denna grupp måste balansera mellan sin givna roll som ”autentisk” (d.v.s. traditionell) och ”modern” (”han måste ju kunna engelska, för fan”). Trots att vår bild av den slitande risodlaren och familjen på moped i den blytunga storstadsluften fått sällskap av nya nidbilder, saknar vi förmågan att identifiera oss med de andra.

I dagens ekonomiska läge är det i slutändan vi som förlorar på att inte bry oss om världen. Asien, inte Europa eller Nordamerika, är where it’s at. Att utbilda sig angående världsdelen är idag inget som rika ”kulturella” människor gör på sin fritid, det är något grundläggande.

Finlandssvensk i Hong Kong

Det är här Björn Ådahls bok kommer in. ”Frilansjournalisten och socionomen”, som han kallar sig, är ursprungligen helsingforsare, men sedan 90-talet bosatt i Hong Kong. Under åren har Ådahl, förutom att ha rapporterat för bl.a. Yle från sin bas på Cheung Chau, en ö inom Hong Kong, gjort ett antal långresor runt östra och sydöstra Asien. Undertitelns några östasiatiska röster är snarare ett par dussin, tillräckligt många för att skapa åtminstone en ytlig känsla av att man gjort det enorma området mer eller mindre rätta. Boken består av intervjuer, diskussioner och small talk med människor från centrala Kina till södra Indonesien och från Burma till Taiwan. Materialet är samlat under ett antal år(tionden) och strävar efter att genom anekdotiska vittnesmål presentera en ungefärligt representativ bild av vissa centrala samhällsförändringar som skett i länderna sedan 1990-talet.

En stor del av boken handlar naturligtvis om Kina, Hong Kong och Taiwan, men även Filippinerna, Indonesien, Burma och Kambodja berörs. Idén är, som i Ådahls bok På jakt efter Asien från 1992, att låta människor komma till tals. Urvalet är välplanerat osammanhängande kuraterat: poängen här är inte att ha en alltför klar poäng. Genom tablåerna, som varierar från stundbetraktelser till livsberättelser, skapas sinneslandskap, inte sanningar. Om man tar det som så är boken stämningsfull, vänskaplig, respektfull och informativ på sitt jordnära sätt. De historier Ådahl har valt att presentera löper hela skalan ut, från torftiga till kufiska, från proletär till elit.

För att lyckas med en bok fylld av anekdotiska berättelser som dessa, krävs att man medvetet sätter ribban lågt. Anekdoter är lärorika, men den som tror att man kan generalisera utgående från dem begår ett misstag. Röster i en bok är självklart alltid handplockade för att framhäva någon poäng. Risken finns att man som skribent eller läsare tar någon som en sybol för en viss typ av människor. ”Kinesisk medelklass” – ofta tänker den intervjuade även själv att hon representerar och talar för någon större grupp människor (vilket kräver att man tänker sig att en sådan grupp finns). Och visst är det ju lockande, man får känna sig viktig. Det kan hända att skribenten plockar en av sina färdiga stereotypier för att fylla den med någon lämplig person. Det kan hända att läsaren tar någon röst på alltför stort allvar.

Repliker bland miljoner 

Detta är problemet: vi saknar kännedom om vardagen utanför vår egen sfär, och när vi väl hör något om den händer det lätt att vi tar det som generaliserbar sanning.Annorlunda, eller hur? är såväl en del av lösningen som problemet. För vad är det – om inte vår tendens att klumpa ihop väldiga delar av världen – som gör att någon skulle skriva eller läsa en bok om ”östasiatiska” människor? I absoluta tal handlar det om över 2 miljarder individer – ungefär tre gånger så många som i det geografiska Europa (vars area är småpotatis i jämförelse med det som avverkas i boken), och rejält mer än 6 000 gånger fler än finlandssvenskarna.

Men Ådahls är som författare förstås tvungen att jobba inom de förståelseramar som finns, och vi kan inte läsa tusentals böcker samtidigt. Framtiden är mångpolär med en allt större betoning på Syd- och Ostasien. Det är dags för oss att ta huvudena ur sanden. Här kan Björn Ådahls bok fungera som ett fint smakprov och någonslags introduktion till ett par viktiga teman inom ett extremt heterogent område – dessutom på finlandssvenska.

Björn Ådahl: Annorlunda, eller hur? – Några östasiatiska röster. Apsara förlag, 2012.

Publicerat i Ny Tid den 28.2.2013

TA VARA PÅ ORDEN

Att kolla om ett politiskt ord gör någon upprörd eller provocerad är ett bra sätt att ta reda på om det är värt att bevara. Upprepa försöket såväl bland dem du tror att kunde vara välvilligt inställda och dem som du antar vara av diametralt motsatt åsikt. Se efter även med dig själv. Ju obekvämare de politiskt egna är runt ordet, desto hetare är ämnet.

Några exempel: Smarta människor som är engagerade i en kamp för jämställdhet säger att de inte vill ”stämplas” som feminister. Samhällskritiker har svårt att ta ordet ”vänster” i sin mun. ”Demokrati” är ett exempel på det motsatta. Ordet är så urvattnat att ingen längre är upprörd, trots att vi inte alls har enats om vad ordet skulle betyda. Termer vi inte alls är ense om används var dag. Ändå finns bland progressiva en begränsande illusion om att det är endast ord som vi är säkra på som vi kan och får använda. Men ord är mera som bredspektrumantibiotika – ät det här så kollar vi vad som händer.

Bland kritiska människor finns en kontraproduktiv rädsla för termer. Kanske har det att göra med universitetsutbildningen, säkerligen med den ogynsamma samhällsatmostfären. Vi vet att ismer och termer är farliga, våldsamma försök att skapa kollektiviserande, totaliserande identiteter, sanningar som inte finns. Vi har lärt oss att varenda subjekt befinner sig i konstant upplösning och att politiska sanningar så som alla andra är kontingenta. Vi har lärt oss att det är pinsamt, ja direkt förtryckande att påstå sig vara något. Och allt detta är bra, mycket bra. Vi ska ifrågasätta allt, allra främst oss själva. Men det finns ett stort i problem det hela.

För det handlar inte endast om viljan att vara kritisk. Till en stor del är det frågan om den politiska kampen om bevisbördan. Det handlar om själva tanken om oproblematisk koherens och ordet bevis. Detta i sig är en fråga om vem som har makten – och makten har den som inte behöver bevisa sig själv. Den som är i underläge ger ofta efter och försöker sig på bevisen (vilket inte lyckas eftersom alla termer är oklara och föränderliga) eller ger upp användningen av sina mest användbara begrepp. Detta leder till att den andra parten kan säga ”titta, hon kan ju inte ens förklara tvisterna inom det egna lägret”, eller ”titta, hon tror ju inte ens själv på sina termer”. Slutsatsen blir att vi skäms, förblir tysta och accepterar vårt underläge. Det är dags att återta rätten till orden.

Världen går på medan kritiska krafter tvivlar på vad de skall kalla sig. Fastän vänstervridna teoretiker ”vet” att allt är problematiskt, fungerar nämligen vardagen med dess politiska strävan som om det inte skulle vara det. Problemet är att vi tänker för långt: om jag nu använder ett ord, kommer jag då alltid att var tvungen att stå för allt det kan tänkas betyda? Världen fungerar inte så, vetskapen om det är vad som skiljer en skicklig politiker, debattör eller akademiker från en fundersam. Vad du säger just nu är en ungefärlig formulering av var du står i denna stund, ett verktyg. Det är en strategi som leder till något mål, inte en teori som skall gälla för alltid och kunna gå att försvara mot alla angrepp innifrån och från utsidan. Exempelvis är att profilera sig som feminist inte att för all tid skriva under allt som någon någonsin sagt och kommer att säga vara feminsitiskt.

Vad vi måste göra är värna om de ord som fortfarande får håren att resa sig. Då man hittat en formulering som inte irriterar någon vet man att det är dags att gå vidare. Det är här kritiska tänkare ofta felar: insikten om att alla ord är vaga, konfliktfyllda och föränderliga leder inte till svaghet, ordens stragegiska natur är en styrka. Man gör all kritisk strävan en mycket större björntjänst genom att vägra definiera sig som något än genom att definiera sig temporärt och problematiskt. Definitionen av definition måste tänkas om: vi måste återta definitionen som strategiskt val, politisk performans.

Ledare i Ny Tid den 28.2.2013

Pundartorgets Macarena

Det är en mycket stereotyp bild av hemlöshet som möter läsaren i boken Katu – Asunnottomat kertovat. Bakom berättelserna om våld, kriser och missbruk stärker boken ändå bilden av att de egentliga problemen är strukturella och ärftliga. Problemet är att Katu inte lär läsaren något nytt om livet i marginalerna.

Enligt Kaupunkitutkimus rapport från hösten 2012 är hälften av vårt lands hemlösa helsingforsare. I absoluta tal handlar det om 3500 människor. En sökning på Google med orden ”asunnottomuus Helsinki” länkar till en mängd artiklar som pekar på hur skrämmande trenden är. Trots att bostadsbrist och utslagning är teman som alla tycks tala om i dag, händer det väldigt litet. Att det saknas verklig förståelse för hur dålig situationen för de långtidsbostadslösa är kan ses som en del av en bredare, medveten politisk blåögdhet.

President Niinistös kampanj ”Helt vanliga saker” torde ha gjort det klart hur oändligt lång inne i träsket av lyckligt självbedrägeri de respektabla klasserna befinner sig. I tidningen Voima erbjöd Vesa Karjalainen förra hösten det kanske bästa inlägget i utslagningsdebatten. I artikeln konstaterade han bland annat följande: ”Våldsamheten i kampanjen ’Helt vanliga saker’ ligger inte i att den varken tar hänsyn till grymheten i tävlingssamhället, eller till förfallet av de strukturer som finns till för att balansera det – kampanjen är detta våldsamma system i aktiv funktion.”

Ulla Pyyvaaras och Arto Timonens fotoreportagebok Katu – Asunnottomat kertovat, kan ses som en uppmuntrande strävan till att hjälpa de röstlösa att få komma till tals på sina egna villkor. Men boken är också ett nedslående tecken på hur otroligt lite allmänheten vet om livet på utkanten.

Skribenten Pyyvaara är socialarbetare med lång erfarenhet från organisationen Vailla vakinaista asuntoa ry. Fotografen Arto Timonen blev känd genom utställningen Hiljaisuus rikkoutuu på Kiasma 2010. Utställningen som koordinerats av Timonen bjöd in bostadslösa att visa sitt perspektiv på staden via fotografiets medel. Samarbetet mellan Pyyvaara, Timonen och personerna i boken sträcker sig flera år tillbaka. Det är inga slumpmässigt valda fyllon det handlar om, utan gamla bekanta. Ingen kan tvivla på intentionerna eller respektfullheten hos Pyyvaara och Timonen. Att åta sig ett så känsligt ämne som hemlöshet är ingen lätt uppgift. Som författare eller fotograf måste man ifrågasätta sig själv och sina motiv om och om igen, ifall man verkligen tänker ställa sig på de porträtterades sida. Situationen behöver inte vara så vriden som när svenska prins Carl Philip under tre veckor 2006 fotograferade hemlösa, för att man ska se maktobalansen som ligger bakom ett projekt som detta.

Stereotypa, sjuka missbrukare

Katu åtar sig alltså att återberätta tjugo personhistorier och en mängd reflektioner kring gatans överlevnadsstrategier. De senare tecknar bilden av ett rastlöst helvete utan like: ensamhet, våld, väktare och allmänna toaletter som spolar golvet med femton minuters mellanrum. Ingenstans att sova, kall och hungrig hela tiden. Inget oväntat här.

Vad som däremot är oväntat är hur lite nytt personporträtten erbjuder. För att skapa förståelse och empati för de som blivit utan hem försöker man ofta normalisera hemlösheten, genom att porträttera det som något som kan drabba ”vem som helst”. Det är ett mäktigt budskap, men också ett som måste ifrågasättas. Budskapet är politiskt användbart ifall man försöker skapa emotionell identifikation med de drabbade bland den trygga medelklassen. Hemlöshet får ofta sin början som en följd av en akut personlig kris – arbetslöshet, skilsmässa eller sjukdom (fysisk eller psykisk). Dessa kan ju drabba i princip vem som helst. Men man måste komma ihåg att benägenheten att bli sjuk eller arbetslös, och vad som händer dig efter att du förlorat jobbet eller arbetsförmågan, i högsta grad är en klassfråga.

I boken syns inga tecken på att hemlöshet skulle kunna drabba ”vem som helst” – tvärtom är alla tjugo berättelser tragiskt stereotypa, förutsägbara, ja direkt tråkiga. Meningen med detta konstaterande är inte att delegitimera dessa människor; poängen är att ifrågasätta tanken om hemlöshet som en produkt av individuella motgångar eller katastrofer. I Katu lyser stora klassresor med sin frånvaro. Bakgrunden är gång på gång den samma. Fattigdom, arbetslöshet, missbruk, våld, psykiska sjukdomar och så vidare går i arv. Det finns inget allmänmänskligt i utslagning: bilden man tecknar – kanske omedvetet – är en av systematiskt, strukturellt försummande av en betydande del av samhällskroppen. Skrämmande är att den påföljande resignationen föds så tidigt att många har svårt att rikta sitt missnöje. De intervjuades utlåtanden, innehåller förvånansvärt lite bitterhet eller ifrågasättande av samhällsordningen.

Förstår vi poängen?

Faran finns att boken inte är tillräckligt artikulerad. Då bilden som tecknas av hemlösa är den samma som varje lågstadiebarn i staden känner till, finns risken för att Katu läses som en bekräftelse av att alla hemlösa är alkisar, knarkare, kriminella eller galna. Boken berättar inte något om hemlöshet som inte stereotypier och en fördomsfull promenad till Piritori, det så kallade amfetamin- eller pundartorget i Sörnäs, skulle berätta. Man kommer inte över det tragiska faktum att boken inte nämnvärt ökar förståelsen för situationen. Hur fjärmade från verkligheten är vi om vi behöver en bok för att kunna konstatera att det är helvetiskt att leva på gatan?

Det finns vissa klara poänger: En egen bostad måste tryggas åt alla. Mentalvården är undermålig. Utslagning göder vidare utslagning. Familjeomständigheterna kommer att påverka hela livet. Ändå saknas är såväl större vision som möjliga omedelbara förändringar. Frågor om omorganiseringen av arbetsmarknaden och socialpolitiken lämnas utanför, så även Helsingfors stads och de privata väktarfirmornas inställning till rätten att vistas i staden. Ändå är det just i dessa frågor som de som slagits ut kunde bidra mest. Vad som inte heller ifrågasätts är problemen mellan missbrukande hemlösa. Exempelvis innehåller boken endast två kvinnor med namn, båda utsatta för extra faror och upprepade våldtäkter. Som nästan alltid förlorar kvinnorna dubbelt. Medelåldern bland personerna i boken är också hög med tanke på att allt fler unga blir hemlösa.

Det är skilda världar som de lyckligt lottade och de hemlösa lever i, och så förblir det även efter denna bok. Vad man skulle hoppas på är ett ifrågasättande av publikens nonchalans. Hur upplever dessa människor att de möts av allmänheten? Vi får nog ta del av en del antydningar om hur socialen och andra myndigheter inte vill eller kan bry sig, men frågan om den ”vanliga” medborgarens oberördhet uteblir.

Katu – Asunnottomat kertovat. Ulla Pyyvaara och Arto Timonen. Into kustannus 2012.

Publicerad i Ny Tid den 15.2.2013

Förringa och förlöjliga

Det finns ett riktigt dåligt sätt att reagera på viktiga nyheter: med tystnad. När något politiskt laddat sker slänger sig kommentatorerna från höger, vänster och varje annat tänkbart håll på ämnet. Mycket snabbt kan diskussionen komma att kretsa kring vem som sagt vad. Vilket kan vara bra, som i fallet Alexander Stubbs twitter. I bästa fall leder detta till en kritisk diskussion om vem som stipulerar våra sanningar. Lika ofta blir debatten så cirkulär att kommentarerna på Husis hemsida runt en artikel om svenskan i Finland börjar verka välargumenterade och produktiva.

I svaga stunder kan man drabbas av svikande ork, och det kan verka meningslöst att delta. Det syntes många igenkännande leenden bland dem som läste de sarkastiska första meningarna av Emilia Kukkalas – alias Pantterin puremia – blogginlägg om attacken i Jyväskylä: ”Jag kommer väl inte att kunna undgå att skriva om det skedda…”.

Ett av dagens problem är ghettoifieringen av en stor del av den argumentativa, kritiska diskussionen. Man kan vara glad att Mikael Brunila blev paraderad runt nationell media – och erbjöd året hittills kanske roligaste tv-stund då han chockade värden för finlandssvenska Obs. Debatt genom att säga att det faktiskt hör till en journalists arbetsbeskrivning att ”ta skit” – för avvikande perspektiv på diskussionen lyckas för sällan bryta ut till allmänheten.

Denna avsaknad av motsägelser utnyttjas skickligt av dem med tillräckliga resurser. Den dominanta högerpolitiken, denna gång med Alexander Stubb i spetsen, missade inte chansen att utnyttja nazistattacken för att stärka sin ställning. Vänsterförbundaren Niko Peltokangas påpekade i sin blogg att extremhögerns attacker fungerar, trots att de urvattnas i praktiken och möter fördömande utmed hela det politiska spektret. Enligt Peltokangas drar extremhögerns attacker mot vänstern in den senare i samma ”knäppskallemarginal” som den förstnämnda befinner sig i bland det kollektiva medvetandet. Man kan också se rubriceringar som Iltalehtis citat av skyddspolisen Tuomas Portaankorvas ord om ”extremgrupper som stöter samman”, som ett sätt att delegitimera vänsterns samhällskritik. Det är kanske mindre troligt att en nazistattack drar ner Vänstern som parti ner i träsket, men autonoma vänsteraktörer utanför partipolitiken påverkas nog. Internationellt finns en stolt tradition av förringande av antirasistiska initiativ och bortförklarande av vänstersinnad forskning som ”aktivism”. Detta hindrar trovärdigheten av inte bara den på alla sätt i högsta grad väsentliga kampen mot högerextrema krafter här just nu, utan även vänsterns bredare politiska anspråk.

Vad kommentarer som Stubbs får till stånd är en ytterligare normalisering av liberalhögern medan den översittande attityden strävar efter att marginalisera allt som heter vänster. Det handlar om politiskt sanningsskapande: samlingspartiet har vunnit sin ställning genom att i en global medvind profilera sig som de ”vettiga” människornas parti. Man behöver inte på allvar möta kritiken från vänster om man ser till att man själv är normen. Hegemoni upprätthålls inte utan en konstant reifiering genom ord och handling, och Stubbs twitter är endast en mikroskopisk byggsten bland miljarder andra. Vad som är upprörande är att inse hur skamlöst förringande härskartekniker vi tillåter. I dagens Finland verkar förlöjligande vara den säkraste vägen till framgång. Vare sig det handlar om ekonomi eller feminism (som inte är två skilda områden), har de senaste dagarna visat oss hur borgerlig, förringande ideologi produceras. Nu gäller det antingen att gå i samlingspartiets skola, eller att överkomma förringandet som politiskt gängse argument.

Ledare i Ny Tid den 8.2.13.

THE CORE IS THESE TWO

Two by Wojciech Kosma, Sinne Gallery 10.11.12.

What happens in the uneasy concrete hall during the two hours of the performance Two, is a collective release of tension. The stiffish onlookers, as well as director Wojciech Kosma, have laboriously placed themselves on the floor, when performers Llewellyn Reichman and Dwayne Browne occupy the naked exhibition space. But as things evolve, bodies become more comfortable. This is no theatre, the audience forms no uniform mass, there is no marked beginning of what would be called ”the staged”. Later Kosma gives the reason for this: he is trying to deritualize the performance. If an audience has no artistic norms or ritual ways of experiencing to rely on, then maybe one can become open for something more personal. New possibilities of making sense arise. 

There is no one definite way of relating to Two. It is an intimate meeting, a moment in the development of the relationship between the characters involved. This much is clear. In practice it goes like this: there are instructions, but no fixed script. There are two people, but who they are is negotiable. There is sexual tension, ecstasy and euphoria; also frustration, fear and madness. It is not just a voyeuristic glimpse of something that is important for these two – it has a lot more to do with what you put into it. This holds true also for the performers. What happens is very much dependent on the moment. In the beginning the characters circle, tease and caress one another. There is nervous laughter and a strong feeling of something being hidden, slowly giving way for more and more hints of sincerity. There is nothing lengthy about the long duration of the piece. It takes time to start trusting each other. 

One could see something postcoital in the situation: two people who are much closer than they would want to admit. Everything could be happening after the first time they slept together, after the first time they shared secrets. The space gets filled with a feeling of invented boundaries being transgressed, perhaps so rapidly that it gets awkward. In this way the room becomes a symbol for what it could mean to be simultaneously close to and distant from somebody. Everything, as well as nothing is on the line – which one it is could depend on a single word being right or wrong. The acting (if one could call it that – everything is exactly as in reality, there is nothing acted about it) is superb. She and he, the real ones, come from very different backgrounds and have only recently gotten acquainted. For Kosma it is the relationship between them that we have to thank for the result. To ask what is real contra acted in this relationship of Reichman and Browne would be to miss the point. What is great about Two is that it transforms something exclusive (the intimacy between two people) into an invitation to project. A special relation is formed between each member of the audience and the characters acted. Silently everyone shares something very private with oneself. It could be likened to a meditation over the most personal of experiences, or a silent confession. The characters are as much you as something outside of you. 

Something interesting happens between the onlookers, too. Scattered around the room, people are forced to see not only “the art” but also one another. Functioning as either a marker of distance or a mirror, it is either unpleasant or comforting to be seen by the other. Two brings secrets to light inside you. To be potentially seen while going through these secrets creates suspense. What happens between Reichman and Browne is in fact just something to stimulate one’s memory, and the memories that are unraveled are not always pleasant. The increasing madness of the performance serves as a reminder of this. 

Later, Kosma explains that this particular staging has to be viewed as only one instance of something that has happened during the rehearsals. The theorization, the totalizing interpretation, is always something that comes only afterwards. For Kosma, Two is something that constantly surprises and challenges. What he is striving towards is a play or performance so real that anything and everything becomes interesting. 

For Shapeshift / Sinne Gallery

See also The - - Family

Vit västerländsk medelklassfeminism

Inom dagens populära feministiska diskussioner bryts kön och sexualitet ofta loss från frågor om ekonomi och klass. Då liberalfeminismen predikar den privilegierade individualismens lov, insisterar den socialistiska feminismen på att jämställdhet måste ses i samband med jämlikhet, skriver Otso Harju.


Lokalt och globalt får vissa människor komma till tals medan andra systematiskt förnekas, nedtystas och utplånas. Det kallas fri individuell tävling, trots att varken utgångslägen, regler eller domare är anpassade efter de oändligt varierande intressen som döljer sig bakom dagens politik.

Kapitalismen har en fantastisk förmåga att införliva nästan vad som helst, avradikalisera det och göra det till en handelsvara. Marxistrebeller, feminister, queera, gröna och andra kufar är helt okej så länge de kan paketeras och säljas som produkter och livsstilsval. Man bjuder in idéer från kylan på det villkor att de inte frågar sig varför bara vissa får vara inne i värmen.

Feminismen har vunnit fotfäste i västerländska samhällen i takt med att den har anammat liberala ekonomiska idéer och så kallad meritokrati. För att vinna ens smulor av acceptans har feminismen varit tvungen att bevisa att den kan gå ihop med logiken i den globala marknaden, i bästa fall till och med gynna den. För att bli mainstream har man varit tvungen att förbise könsförtryckets kopplingar till andra former av förtryck. I dag ser liberalfeminism kön och sexualitet som fristående problem, möjliga att tackla och lösa utan att man behöver ta ställning till bredare sammanhang.

Socialistisk feminism jobbar för att diskussioner kring kön och sexualitet skall föras i en konstant dialog med frågor kring ekonomi och global arbetsfördelning, privilegier och handikapp, kolonialism och suveränitet, klass, ”ras” etcetera.

Kollektivt förtryck, individuellt ansvar

Den australiska aktivisten och akademikern Lynne Segal är en av dem som länge har argumenterat för att människors ställning inte kan reduceras till kön. I boken Why Feminism? från år 2000 konstaterar hon att det är svårt att motarbeta förenklingen, eftersom det i dag är lättare att få sin röst hörd om man håller sig till det ”genusspecifika”. Det är politiskt acceptabelt att tala om våldtäkt och våld mot kvinnor, men inte om arbetsrättigheter, analfabetism och fattigdom.

På samma sätt vill man i dag se rasism och xenofobi som ett problem för ignoranta enstöringar, inte som en del av den rådande ”toleranta” samhällsformen. I diskussionen om sexuella rättigheter syns detta tydligt. I somrasskrev Haru Harmaai Tulvaom hur homosexualitet har införlivats och omformats till att tjäna politiska mål. Samhället har kunnat acceptera ”normalhomosexualiteten” i och med att den har blivit en produktiv del av det ideologiska maskineri som upprätthåller status quo.

I dag har både liberala och extremhögerpartier märkt den politiska potentialen i att anta ett påstått positivt förhållningssätt till ”kvinnor” och ”normalhomosexualiteten” – se bara på diskussionen kring islam. Socialistiska feminister, queer- och mångfaldsaktivister igen vägrar att acceptera att radikala koncept med stor inneboende kraft ”normaliseras”, det vill säga anammas av konsumtionskapitalismen.

Det är dig det är fel på

Att tala om kulturella eller individuella sfärer utanför den ekonomiska har varit populärt bland dem som kallar sig liberala. Klass, viljan att hålla arbetskraften billig, institutionaliserad rasism, sexism och annat som antyder att det finns något som man inte självständigt kan övervinna eller ansvara för, existerar inte i en vokabulär där ”individualism” och ”personlig förbättring” fått inta platsen som de heligaste kossorna.

Dagens antikollektiva trend stöder förklaringsmodeller som baserar sig på individuellt ansvar. Individen ses som självständig, neutral och självskapande, någon som först efter sin individualitet ingår i förhållanden med andra. Det har också gjort att marknaden har kunnat ses som neutral. Ekonomin ses som en objektiv mekanism utanför moraliska frågor.

Sociologen Beverly Skeggs anser att vi har kommit till en situation där ”klass” har ersatts av ”kultur”. Enligt henne är det ett sätt att förflytta skillnader människor emellan till ett moraliskt plan, där strukturella orättvisor glöms bort. Fattigdom, arbetslöshet och utslagning förklaras i medierna och politiken i allt högre grad som ”personliga misslyckanden”. En go-get-it-feminism passar med den människobild som arbetsgivare och liberala högerpartier vill erbjuda: ”Du kan vara precis vad du vill, bara du försöker tillräckligt hårt”. Idéer som inte hotar det individuella ansvaret, inte ifrågasätter marknaden, utvecklingsretoriken, arbetsfördelningen och nedmonteringen av välfärdsstaten, får fortsätta ta plats som hedersmedlemmar av huvudfåran.

Skeggs pekar ut många av dagens samhällsteoretiska superstjärnor som de teoretiska förkämparna för dagens kapitalistiska människoideal. Samhällspåverkare talar om den frigörande potentialen i ”att aktualisera och förändra sig själv, i viljestyrka och val”. Men det är inte fråga om några av Gud givna förmågor och egenskaper, utan om möjligheter som i högsta grad är bundna till former av kapital och konsumtion. Individualitet är en ojämlik resurs: ju mer privilegierad du är desto mera individualiserad kan du vara och tvärtom.

Klass, kön, etnicitet och kultur påverkar dina möjligheter. Individen som koncept, våra uppfattningar om vad det betyder att vara en individuell människa är i dag bundna till den konsumerande medelklassen i dagens globala nord. Att kunna välja, att kunna skapa, att se sig själv som en slags performance är bundet till en viss ställning och tillgång till retoriska utrymmen.

Totaliserande kontroll

Lynne Segal konstaterar i Why Feminism? att ”varje politik som strävar efter en inkluderande förändring måste sträva efter att ifrågasätta de huvudsakliga förtryckssystemen”. De stora förtryckssystemen – klass, kön, ”ras”, transnationell ekonomi – är alltid sammanhängande. Det går inte att betrakta ett av dem utan att också granska de andra.

Som socialist är Segal av den åsikten att verklig förbättring för dem som behöver det mest hänger på välfärdsstaten. Staten i sig är ändå extremt problematisk, på grund av sin koppling till nationalstaten med dess territoriella och demografiska krav. Nationalstaten stryker över kultur- och klasskillnader och döljer inrikespolitiska konflikter och ersätter dem med nidbilder som ”den finländska mannen” eller ”den afghanska kvinnan”. Femismen måste sluta prioritera ”individuella” begrepp som kön, familj eller sexualitet på bekostnad av ”kollektiva” begrepp så som stat, medborgarskap, boning, arbete. Vilka begrepp som beaktas är ytterst relevant eftersom kategoriseringar aldrig är neutrala.

Totaliserande kontroll existerar och mår bra såväl hos oss som i resten av världen. För Segal är klass och transnationell kapitalism former av totalisering: ”Om feminismen ska ta ställning till problemen som berör de kvinnor som behöver feminismen mest, måste den se att särdragen i kvinnors liv inte kan reduceras till genus. Detta betyder att feminismen måste verka i allians med andra progressiva krafter som tacklar klass-, ras-, etnicitets- och andra hierarkier”.

Kvinnor förlorar dubbelt

Det är inte bara inom dagspolitik utan även inom akademia som det har funnits en vilja att tackla feministiska frågor ur ett ”rent” kulturellt perspektiv. Påstått ”postmoderna” strömningar har tolkas som det konkreta socialistiska engagemangets död.

Tillspetsat kunde man säga att viljan att ta avstånd från klart förenklande och hopplöst otrendiga marxistiska tankar om enkel maktuppdelning i ett ekonomiskt överbygge som vilar på en exploaterad bas, har slagit över till ett totalt förnekande av bestämmande ekonomiska hierarkier, fasta ”klasser”.

Moderna marxister har ändå under de senaste årtiondena visat att ett avståndstagande från grunder och fasta hierarkier inte behöver betyda slutet för en socialistiskt medveten feminism, utan tvärtom kan återuppliva den. Till exempel indisk-amerikanska Gayatri Spivak har visat att det inte bara är möjligt utan rent av önskvärt för feminismen i dag att samtidigt bedriva samhällskritik både vertikalt och horisontalt i såväl institutionell som strukturell skala, och i den mikroskala som bildar vårt språkbruk och maktförhållanden personer emellan.

Spivak ser inget problem i att insistera på det i högsta grad specifika i varje enskild människas situation, och samtidigt hävda att kvinnan i sin strukturellt betingade egenskap av kvinna alltid är dubbelt utplånad, ”ännu djupare i skuggan”. Då dagens ekonomiska regim dessutom är vad den är, är kvinnan i det globala syd den största förloraren. Trots att den socialistiska feminismen har till anlänt till det nya postkoloniala århundradet kan man fortfarande höra ekot av Engels hundratrettio år gamla ord: ”Kvinnan är den riktiga arbetsreservarmén. Kvinnan rekryteras till arbetslivet då det behövs och skyfflas sedan ut igen. Mannen ifrågasätter inte sin exploaterade ställning så länge som han får agera tyrann med högst status i hemmet. Kvinnan förlorar dubbelt.”

Vad socialistisk feminism uppmanar oss att göra är leka med identiteter, men på ett kollektivt plan och med globala ambitioner. Praktiskt handlande mot politiska mål är evigt föränderligt och motsägelsefullt, utan ett slut där man kunde pusta ut. Att det är så skall inte ses som något hotfullt eller underminerande, utan som en nödvändig del av vilken som helst strävan som trots allt kan gå vidare.


Publicerad i Astra, oktober 2012.


Litteratur:

Bryson, Valerie: Feminist Political Theory (2003)
Day, Gary: Class (2001)
Engels, Friedrich: Familjens, privategendomens och statens ursprung (ursp. 1884)
Savage, Mike: Class Analysis and Social Transformation (2000)
Segal, Lynne: Why Feminism? (2000)
Skeggs, Beverley: Class, Self and Culture (2004)
Spivak, Gayatri: Can the Subaltern Speak? (1988)
Spivak, Gayatri: Outside in the Teaching Machine (1993)

Tänk om problemet är vi?


Årets Världen i byn-festival tog fasta på representationen av afrikanska män i media och utvecklingsprojekt. Dominanta europeiska bilder har präglas av kolonialistiskt och religiöst färgat översitteri och fortfarande dikterar utvecklingsretoriken finländarens Afrikabild.

I Helsingfors är Världen i byn-festivalen en av årets trevligaste händelser. Den är så trevlig att man nästan glömmer bort att festivalen främst är en PR-kanal för diverse bistånds- och utvecklingsprojekt vars motiv, mål och meningsfullhet alltid tål att ifrågasättas. Utvecklingsarbete är politisk business som kräver stöd på hemmaplan – bistånd måste sälja, tilltala befolkningen och gå hem hos finländarna. Men kritiken av imperialistiska tendenser i utvecklingsretoriken stampar på stället då så kallade sanningar kring vad den västerländska rättvisekonsumenten vill se inte utsätts för kritik. Även de som kritiserar utvecklingsideologin skyller på ”media” och ”det människor vill ha”.

Ett underliggande tema för årets debatter var hur bilden av det goda i dagens utvecklingsarbete skapas. Paneldebatterna kring Nordafrika med den tunisiske bloggaren Yassine Ayari, samt Kyrkans utlandshjälps diskussion angående reklamkampanjen Ge nyckeln till yrket tog upp frågor om de föreställningar som krävs för att skapa inrikespolitisk legitimation för bistånd. En av nyckelbilderna i denna process är den afrikanske mannen som utan utomstående hjälp inte kan rå för sina handlingar.

Afrikaner och demokrati

Händelserna i den arabiska sfären har under de senaste åren försett finländaren med en bild av den samtida nordafrikanska mannen: arg, arbetslös och redo att slåss; i grunden ett flockdjur, planlös, osjälvständig och redo att vända kappan efter vinden; ett lätt offer för religiösa ledare som vill föra de nordafrikanska länderna till en dyster muslimsk framtid. För att undvika en islamistisk morgondag måste Europa exportera värden som frihet, demokrati och liberal jämställdhet till dessa länder.

Detta är den vackra bilden om ett inklusivt biståndsarbete som gynnar alla.

– Européer gillar vackra bilder, säger Yassine Ayari till utrikesminister Erkki Tuomioja i lördagens panel.

Enligt den tunisiske nätaktivisten finns det en kolonialistisk vision i den europeiska unionens sätt att reagera på händelserna som klumpats ihop under termen arabvåren.

– Vi har en mängd problem i Tunisien idag, men europeisk media och även utrikesministern här har främst tagit fasta på de religiösa frågorna.

Ayari menar att det är en religiös dubbelmoral som gör det omöjligt för europeiska makthavande att få islam och demokrati att gå ihop. Enligt Ayari ifrågasätter man i inte de konservativa kristna partierna i Europa, medan muslimska partier i Nordafrika leder till ramaskri och tal om demokratins kris. Laddade uttryck som ”kvinnors rättigheter” är politiska trumfkort som låter den som använder dem vinna spelet utan vidare diskussion.

Biståndsidén bygger i sin tur på tanken om organisationen som vet bättre. Tillspetsat kan man säga att problemen antas ligga hos de andra, medan vi antas ha lösningen. Legitim utomstående intervention kräver att den andra parten eller människogruppen representeras med någon felaktighet, som om den saknade något attribut som gör det möjligt för dessa människor att hjälpa varandra, bestämma själv. Den afrikanska maskuliniteten är ett exempel på denna typ av felaktig identitet. Om vi jämför bilden av de unga männen på gatorna i Nordafrika med bilden av den muskulösa svarta mannen med infödingsattiraljer och maskingevär i Kyrkans utlandshjälps kampanj Ge nyckeln till yrket, inser vi att det inte alls är frågan om någon ny bild av den afrikanska manligheten. Att afrikanska män utan europeisk utbildning och civilisation är farliga och inkapabla till utveckling är något som redan de gamla kolonialisterna var säkra på. Kampanjen som upprört många debatterades av en panel som Kyrkans utlandshjälp sammankallat under den första festivaldagen.

När planscherna med den vältränade, exotiskt sexualiserade och brutala mannen, som genom utvecklingsbistånd tämjs till en lämpligt spännande köksmästare, dök upp i gatubilden var det många som inte trodde sina ögon: ve den som antog att mysrasismens tidevarv var över. Menade Kyrkans utlandshjälp att Afrika är fullt av vildar som inget hellre vill än jobba i civiliserade finländska storkök om vi bara ger dem lite pengar för utbildningen? Eller kunde detta vara den efterlängtade ironiska kommentaren till hur afrikanska män porträtteras i det ofta öppet rasistiska finländska samhället?

Texten ”blivande köksmästare” tycks utesluta möjligheten av ironi. Det är klart att texten anspelar på en verklig utbildning som Kyrkans utlandshjälp erbjuder och med allt tal om ”lönsam” invandring är det svårt att inte ta texten som en antydan om varför det också är bra för ”oss vanliga människor” att hjälpa den svarte mannen till ett riktigt yrke. Om det var diskussion kring ”utlandshjälpens” moraliska legitimitet som Kyrkans utlandshjälp ville väcka med kampanjen så har man absolut lyckats. Det var modigt av Kyrkans utlandshjälp att ordna ett tillfälle för självkritik.

Behovet av det exotiska 

Under rubriken Vem är rädd för unge man ville panelen diskutera varför unga afrikaner ses som ett hot. Dessa påstådda vapenskramlare fungerar ofta som ett berättigande för utomstående ingripande och undviks då man vill skapa positiva bilder av den afrikanska kontinenten. Utlandshjälpens kampanj applåderades också för att bryta mot normen att inom biståndsarbete visa afrikanerna som antingen vackra kvinnor eller lidande barn. Men är lösningen på detta att byta en rasistisk stereotypi mot en annan?

Frågor om Afrika, bistånd och stereotypier är i högsta grad frågor om oss själva, om vad vi lärt oss och hur vi uppfattar världen. Debatten om vem det är som styr över våra sinnesbilder av människor som lever i annorlunda förhållanden än vi själva får näring av två kökssociologiska truismer: sanningen om media och sanningen om vad människor vill ha.

I såväl Ayaris som i Kyrkans utlandshjälps panel sågs ”europeisk” respektive ”finländsk” media som grunden till problemet.  ”Media” fungerar som en opersonlig syndabock som man kan skylla vad som helst på – ordet förlorar i diffus ondska endast till ”ekonomin”. Bägge ord är verktyg med hjälp av vilka man kan avsäga sig sitt ansvar. ”Det är inte vi som stöder den förenklade imperialistiska bilden av Afrika, det är medierna”, tänker man.

Men det finns något som är ännu mäktigare än sanningen om media – sanningen om vad människor vill ha. När moderatorn för panelen undrar vad det är som i sista hand styr vad som kan och får synas i media, är svaret ett förbluffande ”det som människor vill se”. Att säga att orsaken till varför vi har ett så problematiskt förhållande till Afrika är att ”det är detta människor vill se” är extremt ansvarslöst och farligt. Vad vi måste fråga är varför vi antar att någon vill se något, varför vi så lätt säger att människor inte vill läsa djuplodande nyheter. Detta sätt att tänka reducerar inte endast människors lidande till frågor om underhållning, utan gör en framtida förändring omöjlig – det berättigar status quo. Att säga att en verkligt mångsidig, antiimperialistisk media är omöjlig på grund av att människor inte vill ta del av den är att acceptera den rådande världsordningen.

Var lösningarna är återstår att se, men problemen i världen finns minst lika mycket hos oss som hos de andra. ”Utvecklingsbistånd” skulle behövas här hemma för att åstadkomma en förändring i våra attityder – till exempel genom att omforma undervisningen i skolorna. En verklig global etik kan aldrig uppstå så länge vår uppfattning om omvärlden dikteras av utvecklingsretoriken.


Publicerad i Ny TId 31.5.12.

Keskiluokka kilpailee itsensä hengiltä


Nykyajan ihanneihminen on se, joka ajattelee itseään yksityisyrityksenä, sanoo sosiologian supertähti Beverley Skeggs.


”On vaikeaa olla vakava, kun näyttää tontulta”, Lontoon yliopiston sosiologian professori Beverley Skeggs naurahtaa ja heilauttaa hupparinsa suipon hupun päähänsä valokuvaajan pyynnöstä.

Skeggs on yhteiskuntatieteen superjulkkis, joka on kirjoituksissaan perehtynyt etenkin luokkakysymyksiin. Vaikka kello käy jo viittä, ja takana on pitkä symposiumpäivä Helsingin yliopistolla, Skeggs jaksaa vitsailla.

Mutta kun luokkasosiologi pääsee vauhtiin puhuessaan työelämästä, on sanomasta tonttuilu kaukana. ”Aikamme joustavan työn ihanne on ajanut yhteiskunnan yhä pahenevaan kilpailun ja työmäärän kasvun kierteeseen”, Skeggs lataa. Ajatus joustavasta työstä on hänestä myytti. Käsitteellä hän tarkoittaa työnkuvan ja työajan jatkuvaa muutosta, työsuhteiden ja -ehtojen epävirallistumista sekä työn ja muun elämän eron sumentumista.

Skeggsin mukaan alati turvattomammaksi käyvässä työelämässä häviäjä ei ole vain työväenluokka vaan myös korkeakoulutettu keskiluokka, joka työskentelee parhaillaan itseään hengiltä. Ihmiset tekevät hänestä käsittämättömän pitkiä viikkoja. ”Sanotaan, että esimerkiksi akateemisen työn hienous on sen joustavuus – mutta mitä se auttaa, että saat tulla töihin kymmeneltä kello yhdeksän sijaan, jos töissä joutuu olemaan puoleenyöhön?”

Joustavuudesta on Skeggsin mielestä tullut nykyyhteiskuntamme luokkamäärittäjä – se yhdistetään onnistumiseen, keskiluokkaiseen etuoikeuteen. Ja juuri siihen kytkeytyykin hänestä aikamme suurin huijaus. ”Keskiluokkaiset luulevat, että heillä on vapaa tulevaisuus. He kuvittelevat olevansa joustavia ja tekevänsä jotain työläisiä parempaa, vaikka todellisuudessa he vain riistävät itseään.” Joustavan ihmisen koko elämästä tulee yhtä työprojektia.

Skeggs katsoo, että nykyajan ihanneihminen on se, joka ajattelee itseään yksityisyrityksenä. Ihannetta palvotaan myös Helsingin yliopistossa, jossa opis- kelijoita kehotetaan yhä hanakammin tuotteistamaan omaa osaamistaan ja harkitsemaan yrittäjyyttä. Asioita tehdään ansioluettelo mielessä, ja ihmissuhteet nähdään verkostoitumisena.

Keskiluokan sisäistämän huijauksen keskiössä on Skeggsin mielestä kilpailu. ”Kilpailu ja yhä suurempien palkkioiden hakeminen ajaa ihmisiä, ei se, että he haluisivat tehdä juuri tekemäänsä työtä.”

Jotta pääsisimme pahenevasta työspiraalista irti, meidän pitäisi oppia Skeggsin mukaan kilpailemaan vähemmän. Se ei ole kuitenkaan aivan yksinkertaista. Hän myöntää itsekin olevansa siihen kykenemätön. ”Perheeni ihmettelee, miksi työskentelen niin paljon, vaikkei olisi pakko. Kilpailun sisäistäminen alkoi yliopistolla.” Kun kilpailupuhe on lyönyt läpi kodeissa, kouluissa, politiikassa ja mediassa, on ymmärrettävää, että siitä on vaikea irrottautua.

Skeggs näkee oman roolinsa yhteiskuntatieteilijänä välittäjänä, heikompien kuvaajana ja edustajana, joka pyrkii puuttumaan sortaviin valtarakenteisiin. ”Tekstini puhuttelevat valtaapitäviä. Ihmisiä, jotka organisoivat sosiaalipolitiikkaa ja kaikkia heitä, jotka hyväksikäyttävät kuvaamiani ihmisiä”, hän sanoo. ”Olen aina tehnyt töitä asioiden kanssa, jotka alkavat marginaaleista. Koen luokan agendalla pitämisen tehtäväkseni akatemian sisällä.”

Yhteiskuntatieteilijät ajattelevat Skeggsin mukaan usein, että vaikka teoria olisi poliittista, akateemikkojen ei kuulu puuttua ympäristönsä konkreettisiin epäkohtiin. Hänestä moinen ajattelutapa on outo. Onneksi hän näkee sen olevan vähitellen väistymässä.

”Yliopistojen poliittisuus on suuressa muutoksessa. Kaksi vuotta sitten Lontoon suurten mielenosoitusten aikana koko laitoksemme – opiskelijat ja joka ikinen henkilökunnan jäsen – oli kaduilla osoittamassa mieltään. Nykyinen hallituksemme on toden teolla ravistellut ihmiset hereille – kun politiikkaa on enää mahdoton piilotella, on siihen vastattava.”

KUKA

Beverley Skeggs toimii professorina ja sosiologian laitoksen johtaja Goldsmithsin collegessa Lontoossa. Luokka-analyysiin ja feminismiin painottunut Skeggs on alansa johtavia tutkijoita. Varsinkin hänen kirjansa Formations of Class and Gender (1997) ja Class, Self and Culture (2004) ovat saaneet suurta kansainvälis- tä huomiota. Viime vuonna hän toimitti Helen Woodin kanssa teoksen Reality television and Class. Skeggs vieraili Helsingissä huhtikuussa poikkitieteellisessä symposiumissa, joka käsitteli self-käsitteen muutosta kulttuurisessa, lääketieteellisessä ja poliittisessa kontekstissa.


Julkaistu Ylioppilaslehdessä 9.5.